Koda

Jag har haft många olika sorters dagar sedan jag senast skrev.
Chokladdag.
Sims 2-dag.
Bromödag.
Cykla längs kanalen-dag.

Jag har haft några olika kvällar också.
Sys-kväll.
Harry Potter-kväll.
Pysselkväll.
Äta pizza-kväll.

Morgnarna... Äsch, de räknas inte. Jag är ingen människa före klockan nio, halv tio på morgonen.

Idag har jag gjort absolut ingenting. I det ingår att sitta uppslukad av tidernas mest meningslösa men genialiskt uttänkta spel. Ja, du gissar rätt: Sims 2. Egentligen avskyr jag det spelet. Det har ingen (särskilt) snygg grafik, ingen spännande historia, inga intressanta karaktärer. Hårt komprimerat kan man säga att det saknar allt jag i vanliga fall brukar värdesätta hos spel, men tror fan det spelar någon roll. Jag sitter där och klickar och klickar: Servera frukost... > Varma syltkakor, Diska, Duscha, Visa kärlek... Ge godis, Åk till jobbet... Bla bla bla, det tar aldrig slut! O_O Och vips, så har det gått en timma. Och tjohej, så har det gått en timma till. Och en till. Och ännu en... Förbaskade spel. Jag vill lägga tiden på att spela bättre spel, om jag nu nödvändigtvis måste spela (ja, det måste jag!). Det finns så otroligt många fler kreativa och intressanta spel än Sims, outforskade kultspel och klassiker som kom när jag var såpass liten att det enda jag spelade var Krakel Spektakel och Full Fart i Hamsterland.

Ja, den där Will Wright måste vara ett geni, som lyckas göra ett så fullkomligt beroendeframkallande och tidsdödande spel som Sims. En liten del i mit bara hoppar och skuttar i längtan efter Spore...

I övrigt:
- Jag är smått nervös inför mitt Arvika-rep. Pontus hade en bra idé till hur vi skulle kunna göra det, men det finns vissa svårigheter med det också. Inte säker på hur jag ska lösa det... Hu!
- Jag håller på att dö av längtan efter nästa Harry Potter-bok. Nerd all over again...

Gimme love
Gimme love
Gimme love to give to others
Gimme strength to give endure
When I'm fed up with this world

Gimme love
Gimme love
Gimme love to give to others
Gimme strength to give endure
When I simply hate this world


Jag är inte mycket för det där med kyrklighet och Gud och Hans Helighet. Trots att jag inte bara är medlem i Svenska kyrkan utan även konfirmerad och döpt. Jesus-melodin slår helt enkelt inte an på några hjärtesträngar hos mig, och ju mer jag tänker på det, desto mer avog mot kyrkan och alla dess tillhörigheter blir jag. Det vill säga, alla tillhörigheter utom en: gospel. GOSPEL! Jag kan inte stå emot gospel, det får mig att vilja sjunga av hjärtans lust och hoppa runt och vara salig som en annan idiot! Inte så mycket för själva budskapet som för musiken. Musiken, det är musiken, tonerna, jag på något outgrundligt vis faller för.

Antagligen är det därför jag är så fast i Gimme love to give, låt nummer tio på Prayer for the Weekend. Den är dessutom lindrigt religiös, vilket gör att det känns lite mindre hypokritiskt att älska och lyssna sönder den.

Den här dagen har varit så bra en söndag kan vara. ^_^ Jag har spenderat hela dagen på Trolmen, vid Kinnekulles fot och mestadels sysselsatt mig med att sitta på knä och plocka upp kvistar i Claras stora trädgård. Lovely lovely lovely! Det var junivärme och försommar i luften, så här mitt i april, och snön som föll för bara några dagar sedan kändes absurd och fjärran. Som om det bara varit en vilsekommen, kortvarig mardröm. Vinterns sista attack, eller något i den stilen. Jag hoppas att sommarvärmen är här för att stanna.

I alla fall, för att inte kvalificera mig som Mästare i Borttappande av Röd Tråd i Text: tillbaka till Clara. Det var verkligen kul att se henne igen, och det slog mig verkligen hur ledsen jag är över att vi inte hinner träffas... Och sommaren, som annars brukar vara vår tid, är inget att räkna med för då kommer hon att vara i Hong Kong i hela två månader. Sedan börjar jag skolan, och gud vet vad hon hittar på i höst nu när hon (nästan ^^) har blivit stor! Åh, jag saknar henne...

För övrigt är mitt humör helt upp och ner jag och jag håller på att bli förkyld igen. Svaga, klena lilla mig. Undrar vad jag har för problem egentligen, den ena förkylningen härjar mig efter den andra utan uppehåll. Jag kanske har vitaminbrist eller något! Suck, suck.

För övrigt #2 så längtar jag tills Ida kommer hem så jag får höra om allt spännande som hon (förhoppningsvis) varit med om i forna Sovjet. Fast om jag inte kan hålla mig från att skicka sms i fortsättningen blir det nog inte så mycket kvar för henne att berätta, så det är bäst jag tyglar min nyfikenhet. ^^

Vid tangenterna,
Koda

Jag trodde att dagen var hopplöst förlorad, men som vanligt hade jag fel. Snart kan jag nästan börja förvänta mig att saker blir bättre om man bara ger dem lite tid. Så snart jag kom utanför skoldörrarna kändes det finfint igen, vårsolen värmde ansiktet och det var bara fantastiskt. Visst hade jag jävligt ont i fötterna tack vare min fåfänga idioti (jag bestämde mig för att ha högklackat idag >_<), och blåsor på fotsulorna, men det gjorde inget! Jag promenerade med Emma in till stan, och det var trevligt. Någon dag måste vi se till att få tid att leka och bara umgås, och jag vill ge henne påskägget jag gjort till henne innan det hinner bli midsommar i alla fall. Emma, lilla Emma...

I vilket fall som helst fikade jag med tre, fyra klasskompisar på Nya Brödboden, vilket också var trevligt. Det mesta blir trevligare utanför skolväggarna, faktiskt. Hehe. Jag kände mig otroligt vuxen som köpte macka och kaffe innan jag köpte bakelse. De andra körde på juice och krämbulle och kikade på mig som om jag vore galen när jag satt och sörplade kaffe. Inte utan att jag fick en viss alienkänsla, som om jag kom från en annan planet. Men så är de ju från obygden Gullspång också. Gullspång är världens ände, dit bussarna går men inte går ifrån. Är man en gång där kommer man inte därifrån. För att överdriva lite, alltså.

Sedan var jag på körkortsteori och bokade körlektioner. Det här ska bli intressant, verkligen intressant. Jag får lite hybris och tror att jag kommer att klara det lekande lätt. Vi får väl se...

Nåja, nog tjafsat. Nu kommer kvällens bästa händelse: Prayer for the Weekend i brevlådan! ^____^ Signerad av de sex Arkarna, dessutom. De ljuva tonerna strömmar ut ur högtalarna just nu, och jag försöker bestämma mig för om de är så ljuva som jag vill tro. The Ark är för mig vad Håkan är för många andra, de är (tillsammans med David Bowie) mitt start in i musiken. Jag älskade It takes a fool to remain sane från första ögonblicket jag såg den på Voxpop i femman, och det kittlar fortfarande till i magen när jag hör den eller ser videon.

Om jag någon gång, mot all förmodan, blir musiker, och en journalist frågar mig vilken enda låt som inspirerat mig mest kommer jag att svara It takes a fool to remain sane. Eller möjligen Ziggy Stardust....

Jo, det här låter faktiskt bra.

En sista grej: jag är ÖVERLYCKLIG att texten inte försvinner här man skriver inlägg på blogg.se om det blir något konstigt när man trycker "Spara & publicera". Kärlek till blogg.se!

Jag är ett instabilt hormonmonster, en enda enorm humörsvängning som blir mer och mer extrem för varje timme som går. Känns det som i alla fall. Om jag inte är galen så kommer jag bli det - galen på mig själv. Jag provstrejkade ett svenskaprov idag, reste mig upp, vek omsorgsfullt ihop pappret till hälften av ett A5 och lämnade in utan att ha skrivit något alls. Jag avskyr läraren. Så fruktansvärt förbannad som jag var har jag inte varit på länge, länge. Det gick bara inte, jag kunde inte göra det där jävla provet. Sitta och skriva två essäfrågor på fyrtio minuter. Vad tror han egentligen?! Jag kan inte skriva på så kort tid, bara vetskapen om att jag har så lite tid ger mig fruktansvärd ångest, och sedan tar det stopp. Hm, den där läraren som skulle vakta oss tyckte nog att jag var dum i huvudet. Vid närmare eftertanke tyckte nog resten av klassen det också... Men det spelar ingen roll. Jag fattar inte hur de kan finna sig i det här med det här provet!
"Jo, men det är bättre än det första alternativet, att vi ska sitta på vår fritid från halv två till halv fem!"
Kanske, men det är fan inte bra.
Fast det är klart, de kanske inte blir stressade.

Men ändå. Rövslickare. De gör bara precis vad folk vill att de ska göra.

Eller så bryr de sig helt enkelt inte om att det är galet, det enda de bryr sig om är att ha ett bra betyg. Kanske är det det enda som spelar någon roll sen. Vad vet väl jag?
En fånig, aggressiv idiot. Blä. Det är nog bäst att jag aktar mig, annars kanske jag får samma status som en viss hysterisk klasskompis till mig...

Det helt dumma är att det bara är jag själv som straffas i slutändan ändå... Suck.

Det var ju så längesedan jag bloggade nu. Alla säger att en blogg inte är en dagbok, men det struntar jag i. Min blogg är en dagbok. Den som vill försöka hindra mig är varmt välkommen. Jag menar, vad skulle jag annars skriva om? Jag ger inte så mycket för trendvågor på ytan, jag gillar att försöka kika ner en bit istället. Inbillar jag mig i alla fall. Egentligen är jag kanske jätteytlig, ytligare än ytspänning, utan att jag har förstått det själv just eftersom jag är så ytlig. Vissa människor ger mig den känslan, känslan av att vara skummet i ölglaset istället för att vara ölet (ölen?). Det kan räcka med en blick eller några få ord, och sedan står jag där och känner mig fånig.

Inte fånig på det fåraktiga sättet, så som jag kände mig idag när jag (i vanlig ordning) gjorde bort mig litegrann. Om man ska rationalisera var det inte alls farligt, inget att tala om, men eftersom jag har en sån där känslig dag som vi alla har någon gång i månaden blev det väldigt ledsamt och sårat. Inte så det syntes, förstås, men jag tyckte att jag var bra korkad. Och vad det hela handlar om? Tja, jag uppfattade inte ett mer eller mindre ironiskt påstående ("Jag vet inte vart Stadsbiblioteket ligger!"), jag tyckte synd om stackaren som inte visste det och min Stora Inre Snällhet tog över och jag började mycket inlevelsefullt rita upp en luftkarta så att personen i fråga inte skulle ha några problem att orientera sig. So far, so good.

Det var bara det att jag strax blev avbruten av ett:
"Koda, han dumförklarar dig just med blicken, han VET var det ligger!"
Och eftersom jag (som visste att personen i fråga inte kommer härifrån och därför inte hade någon anledning att tro att det bara var fåneri) var på ett snällt men mjukt humör avbröt jag mig mitt i en mening.
"... och sen ska du gå... Men... Men... Men...  Jaha."
Helt nollställd, totalt snopen, fullständigt blåst.
Nu när jag tänker på det skulle man kunna likna mig vid allas får Pelle Svanslös när han blir utsatt för retsamma katter: han bara slickar sig förläget runt nosen och tittar bort. Ungefär så skulle jag ha gjort, det vill säga om jag hade haft en nos och en tunga som räckte runt om den.

Och eftersom min dag som sagt var kraftigt överdoserad av hormoner var det i övrigt en väldigt sorglig dag. Allting kändes bara för mycket och det slutade med att jag satt och bölade högt för mig själv i ett kalt rum i vårt nya hus. Det var skönt, väldigt skönt, för det var ingen som hörde. Jag kan inte gråta när någon lyssnar...
De hade spacklat om väggarna, med mina fina tapeter... Snart mina fina ex-tapeter, för ett par vita kommer att ta deras plats. Måste erkänna att det känns väldigt sorgligt, men sånt e're.

Färdigbloggat.


Vid tangenterna: Koda

Ja, nu har jag definitivt sansat mig och blivit pigg på saker och ting igen. Dagboken jag skrivit i de senaste månaderna har jag häpnadsväckande nog skrivit ut. Jag har skrivit på varje blad i den, skrivit de sista orden som får innebära slutet för allt det här, och lagt undan den. Nu ligger den med sina svarta pärmar stängda, tillsammans med mina andra gamla dagböcker. Jag ska inte läsa i den på länge, länge. Istället börjar jag skriva i mitt Marimekko-block, det som jag köpte samtidigt som jag köpte Idas födelsedagspresent någon gång i mars. I månader har den väntat på mig, nu är det dags. Grant me wings that I might fly, my restless soul is longing.

Snart är biljetterna till Arvikafestivalen bokade. Clara och jag blir det, och Sandra och Stina också, men mest Clara och jag. Så ska det vara, inget tvivel. Hon är den människa jag på fullaste allvar kan säga att jag vet står ut med mig, även om jag är grinig och dräggig. Vi står ut med varandra, det är lugnt. Vi tar hand om varandra. Med henne kan jag vara precis som jag vill, precis som jag är, för hon känner mig. Hon vet. Det kommer att bli så roligt! Har jag tur kanske jag stöter på Elias också, det vore trevligt faktiskt.

Apropå pigg, så var PIGG-kursen i Borås inte alls dum. Bortsett från ledare som inte riktigt platsade i sin ledarroll och föreläsare som fick magkatarr, var det riktigt kul! Jag blir mer och mer säker på vart jag står. Mina tankar är gröna, mina känslor är gröna. Utan naturen och miljön finns ingenting annat, allting hänger ihop, och det är så man måste tänka. Det handlar om kärlek. Det handlar om ansvar. Vi människor är begåvade genom att vi har möjligheten att välja att ta ansvar - eller att inte göra det. När man har insett att man faktiskt kan förändra saker, att man kan bidra, då är det dags att göra det också. Att inte bara sitta där och hoppas att kapitalismen ska rädda världen. Om den kunde rädda världen, säg, varför har den inte redan gjort det då? Varför ser världen ut som den gör?


Det känns så bra att få sina tankar och åsikter bekräftade. Andra har tänkt före mig, och de har gjort det på ett bra sätt. Det här är saker som jag tänkt länge, utan att riktigt kunna formulera mig. Jag ska rädda världen, jag ska få människor att öppna ögonen och sluta fly från sitt ansvar. Lata människor, rädda människor, egoistiska människor – gör något för världen! Rädda den! Eller köp åtminstone rättvisemärkta bananer... I vilket fall som helst trivdes jag. Borås var härligt på natten. Inte mer härligt än någon annan stad, men tillräckligt för att få mig att slappna av och bara leva. Jag älskar stadsnätter. Den ständiga pulseringen av liv som aldrig riktigt sover. Inte som lilla Mariestad, som andas lugnt på nätterna; tomt på folk, tomt på händelser. Jag känner mig så levande när jag går och andas nattluft bland gatlyktor, parker och halvtomma bussar. Storstadsenergin går rakt in i mig.


Egentligen är det en paradox att jag trivs i storstäder, när jag älskar naturen så fullständigt. Antar att det blir någon slags motvikt. Det är olika sorters energi i städer och i naturen, ibland behövs det ena, ibland det andra. För att låta en smula flummig, alltså.


Hur som helst åt jag veganmat hela helgen. Det var inte dumt. Min mage reagerade lite underligt på alla bönor, linser, sojakross, tofu och gud-vet-vad, men det kändes väldigt fräscht på något vis. Även om det känns lite extremt (för att inte säga krävande), så skulle jag kunna tänka mig att bli vegan. Kanske inte så mycket för att jag tycker att det är fel att likdelar från våra vänner djuren, utan mer för att det känns… ja, fräscht. Saken är den att det skulle gå åt så mycket tid för mig om jag skulle bli vegan. Och skolmaten skulle bli krånglig. Vegetarian är väl det alternativ jag får välja i så fall, men egentligen vill jag inte kalla mig något. Jag vill inte placera mig eller hamna i något fack, helst. Jag vill kunna äta det jag vill när jag vill. Folk tycker så mycket om man kallar sig för något särskilt. Fisk, till exempel, är bland det godaste jag vet. Att avstå från fisken skulle kännas lite deppigt. Hm, jag får fundera på saken.

Åh. Ännu en vecka i mitt lilla simpla liv är till ända. Jag har slutat vara så förbannad och ledsen, för att sakta men säkert börja komma till sans igen. Jag kan till och med medge att jag tog i rätt mycket senast och att jag ångrar det en aning. Å andra sidan måste jag ju stå för det jag skrev. Fast vem som helst vet väl att man inte ska skriva saker (som folk kan läsa hur som helst) när man är förbannad. Oftast menar man inte häflten av det man säger, men likväl står det kvar. Lyckligtvis har väl inte så många läst de där mindre utbrotten... (Glöm inte att kommentera om du läser det här, jag avskyr att inte kunna ha koll på vilka som läser och inte läser)

Dagen spenderade jag i gott sällskap av mig själv. Vad jag sysselsatte mig med var en vild mix av exempelvis saxofonspel och strykning. Jag gick igenom min bildmapp och undersökte hur många oavslutade uppgifter jag egentligen har där, och kom fram till att de är allt för många. Mitt försök att göra en skiss till lerfigur #2 (lerfigur#1 fnasade nämligen sönder efter att ha legat alltför torrt i fyra veckor) resulterade bara i att jag fick återfall igen och började rita lejon i skön Disney-stil. Precis som på den gamla goda tiden då Jenny och jag satt timmar i streck och ritade Simba och Nala (och naturligtvis en och annan Scar).

Det blev inte så dumt, faktiskt, och jag började nästan hoppas och tro att min framtid som serietecknare eller animatör för Disney inte är helt körd. Och jag vet att Disney är ett ondskefullt multiföretag som använder barnarbete för att producera sina plastleksaker och att arbetarna är underbetalda och har fruktansvärt långa arbetsdagar. Men filerna, oh, filmerna, Lejonkungen i synnerhet, är Glädje (och en gnutta kärlek). Visst skulle jag lika gärna kunna göra en film själv som är helt renhårig, men hur lätt är det att lyckas och får råd? Dessutom kan man ju inte använda sig av den klassiska Disney-stilen heller, det skulle kallas plagiat. Svårt. En sak håller jag i alla fall fast vid, och det är min fina barndomsdröm: att göra Den Bästa Tecknade Filmen Någonsin, en fullkomligt perfekt film som har ALLT. Jag ska lyckas en vacker dag. Misslyckas jag så får väl jag och Clara nöja oss med att erövra världen med varsin synth.

Hur som helst, för att inte förlora mig i ord och tappa tråden alldeles: jag skrev lite på franska och upptäckte att jag kan använda språket, vilket fick mig att ladda ner lite fransk musik  (Noir Dèsir och Manu Chao) och dansa runt till i ren glädje. Särskilt Manu Chao - Bongo Bong, var lätt att skaka rumpan till. För att inte bli uttråkad varvade jag all franska med lite engelska, denna i form av en bok kallad The curious incident of the dog in the night-time, vilken jag ska skriva en recension om snart. Med andra ord kan man säga att jag har sysslat med skolarbete nästan hela dagen, om än i rätt slappa former. Nyttigheter har jag i alla fall gjort! "Bra, Anna!", sa jag till mig själv och åt en bit bitter choklad som belöning.

Ja, jag är något gladare nu faktiskt. Jag har saker att se fram emot och kan koncentrera mig på annat än att vara deppad. Planerna för den ljuvliga, lediga torsdagen är en picknick med Clara, Lisa, fluffiga chokladmuffins, kaffe latte och extremnyttiga mackor. Så länge vädergudarna är med oss kan det inte slå fel! Vad mer? Tror det  var altl jag hade att rapportera för tillfället. Så ser mitt liv ut idag, imorgon kan det vara helt annorlunda. Saker ändrar sig så fort att man inte hinner förstå att de har ändrat sig förrän de har ändrat sig igen. Ungefär som de där små färgglada glasbitarna i ett kalejdoskop. Ja, livet är lite som ett kalejdoskop.

Som avslutning får ni ett citat av en dumklok björn med en Mycket Liten Hjärna som vi alla känner till:

”Titta in till någon när som helst om du
känner för det. Säger de ”Usch, är det du!”

Helgen blev inte SÅ dum i alla fall.
Jag lyckades på något oförståeligt vänster få tag på ett VIP-kort. Helt plötsligt var jag en Very Important Person, vilket gav mig tillträde i stort sett överallt TROTS att jag egentligen inte ställde upp i UKM. Jag fick mat, någonstans att sova och nattjamma. Yeah! Kriminell light, det är jag det.

Jag satt och spelade kort med Skövdes svar på Pete Doherty. Hans namn var Petter och han såg precis så snyggsunkig och påverkad ut som originalet - hatten gjorde saken mycket tydlig. Jag stod på en scen och sjöng "When you say nothing at all" och "Staten och kapitalet" (Ebba Grön-versionen) och dansade som en idiot till halv fem tillsammans med ett gäng färgstarka främlingar. Såklart dansade jag med Emma också, men historien låter inte lika fin om jag medger att jag hade min bästa kompis med. Jag spelade Geni för första gången i mitt liv, upplevde hur turen helt mirakulöst vände och hur Emma och jag på något vänster lyckades svara rätt på frågor vi inte kunde så att vi till slut vann.  Våra motspelare De Smarta Ynglingarna Som Visste För Mycket och Det Vuxna Paret beklagade förlusten men grattulerade oss. Jag försökte undvika en Mr Slisk, som var som min andra skugga, med viss framgång.

Jag tog en promenad under Emma och Mysans soundcheck för att se om jag mindes något av hur Alingsås ser ut, och det gjorde jag. Ensam traskade jag mot Nolby Centrum och bort mot Nolby Församlingshem som såg tomt ut. Lekparken där Elias och jag åt drack kyrkkaffe för ett år sedan var helt öde den också, och jag tänkte att det var märkligt hur fort saker förändras. Det var svårt att låta bli att tänka på honom när jag såg alla blomstrande träd och buskar, för det var exakt ett år sedan. Exakt ett år, på dagen tror jag till och med. Den gången gick jag ensam och tårögd genom ett majvarmt Alingsås och kände mig som jordens största skitstövel. Det kunde ha varit en evighet sedan dess. Så mycket har hänt mig... Har lika mycket hänt honom? Helt otroligt att jag fortfarande tänker på honom. Han tänker väl ändå aldrig på mig… Eller?

Jag upplevde Hastala de la victoria siempre och tänkte "kommunist" så fort jag fick syn på gitarristen. Han stod där med sin klarröda schal och bara strålade. Mycket riktigt visade det sig att mina misstankar stämde; efter låten tog han mikrofonen och berättade med en lugn, allvarlig röst att låten var skriven för att hedra offren den 11 september - det vill säga den 11 september 1973 (tror jag att det var) då tusentals kommunister och deras familjer dödades av Pinochet i Chile. Han tillade också att det var synd att det var så få som kände till detta folkmord. Om jag nu hörde och förstod allt rätt, vilket vi inte ska förvänta oss. Det var svårt att låta bli att le litet. Eftersom jag insåg direkt att jag var en av dessa tragiska personer som kan alldeles för litet om kombinationen Pinochet och kommunister bestämde jag mig för att fråga ut honom om tillfället gavs.

Och nu, go vänner, kommer vi till den förfärliga delen: jag drack folköl! Hujedamej, jag som är nykterist och medlem i UNF och fruktansvärt emot att folkölen finns att köpa i vanliga affärer! JAG HAR HÄDAT! Hm, vad ska jag säga till mitt försvar? Han var snygg med sin hatt, gitarristen i In His Majestys Service, och han luktade gott. Han luktade öl. Kanske var det något med den härliga majnatten, kanske inte. Mmm. Det var första gången i hela mitt liv som jag någonsin tyckt att öl luktar gott. Jag drack några klunkar Norrlands Guld, och det var inte så hemskt. Bara eftersmaken var riktigt vidrig, men den gick att bota med ett Extra Kids-tuggummi från Emmas ficka. Trots att det är totalförbjudet att vara påverkad av alkohol eller något annat skräp, lyckades öldoftande In His Majestys Service ta sig in på UKM igen. Jag är riktigt förvånad över att ingen funkis reflekterade över den plötsliga vindpust av ölstank som de borde ha tagit med sig in. Dick var förresten väldans trevlig – och nykter.

Jag såg Ida Pettersson nästan överallt hela tiden, vilket var en smula... pinsamt, fast det är att ta i. Åtminstone kändes det lite fånigt på något obestämbart vis. Vi har träffats en gång och knappt pratat, trots det är jag säker på att båda vet mer om varandra än vad vi egentligen borde. Vi råkar ju ha en sak gemensamt, förutom att vi båda gillar att rita och måla: Ida. Och det är ingen dålig gemensam nämnare direkt. Suck… Det påminde mig hela tiden om hur mycket jag saknar att umgås på normalt sätt med henne. Fan. Jag vill få ordning på det här så att vi kan bli kompisar igen! Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att det kommer att gå, det ser ganska mörkt ut. Det hon (och Lisa, som har tagit hennes parti) kräver är att jag ska ändra mig för att de ska vilja umgås med mig. Ingen av dem verkar förstå ett dyft av hur jag funkar, och det känns så jävla korkat att behöva förklara det som det är så naturligt. ”Du är tråkig. Förändra dig NU, annars tänker inte vi umgås med dig”. Hallå, hallå, stopp ett tag. Vart ligger problemet egentligen? Jag vet inte vad de tror egentligen… Att de är oersättliga? Vänner kan jag skaffa nya. Dessutom tycker jag av någon inte så underlig anledning att det känns roligare att umgås med folk som gillar mig för den jag är. Men ändå… Åhhh… Jag saknar Ida… Jag vill inte ha det så här.

Tillstånd: söndergråten
Mål för dagen: prata med henne
Uppfyllda mål: inga

Vad är de för några, de som kallar sig mina "vänner"? Hur kan de sitta och säga saker som att det faktiskt vore roligast att åka på semester utan dig, Anna, och vi kommer ha det så jävla roligt när vi festar - ja, så länge inte du är med förstås. Vad för slags klantigt missta begick jag för att råka ut för såna människor? Kära nån. Hade jag vetat det hade jag aldrig ens sagt hej. En slak getkuk rakt i ansiktet på dem.

Så lång som den här dagen har varit, har ingen dag någonsin varit. Men jag var lugn, fast jag inte minns något särskilt alls. Jag kan inte se något alls, och jag vill just inget heller. Helgen är förstörd, men kanske inte bortom räddning. Bara jag är långt, långt, långt bort från De Där, och särskilt från henne. Så svekfulla och självälskande. Bort med er, era svin, bort från mig då, om det inte passar. Prata inte med mig, se inte på mig, och om ni nu måste andas så gör det någon annanstans. Lika lite som jag vill se era fula ansikten vill jag höra era äckliga lungor pumpa en luft som ni inte förtjänar. För ni är så jävla fula, både inuti och utanpå. Som ett par ruttna fallfrukter som drar till sig snuskiga små vidriga spyflugor.

Jag orkar inte vara arg, jag orkar bara falla ihop och aldrig mer existera. Om jag vore tillräckligt korkad skulle jag skära upp en handled eller två, men jag är smart, så det gör jag inte. Eller rättare sagt är jag feg. Synd. Då kunde ni ju faktiskt festat själva och släppt lös era inre bitchar, dansat på bord och druckit bachardi. Jag kräks på er, gråter på grund av er och vänder er ryggen. Hej då.

Tillstånd: beslutsam och insiktsfull
Mål för morgondagen: samla mod nog
Mål uppfylda idag: Inga

Idag har jag insett något som jag borde ha insett för längesedan, nämligen att människor inte förstår vinkar. Det spelar ingen roll hur skickligt och tydligt man än är på att antyda, hur uppenbart man än gör det. De förstår ändå ingenting. Eller nej, förlåt, nu ljög jag visst. Förstår gör de, men tyvärr bara den ynkliga lilla bit de gissat sig till. Håhå, jaja... Synd för mig, eftersom hela jag är en enda stor vink som inte kan säga något rakt ut. Jag är hopplösa fallet personifierat. Antar att jag ska försöka ta lärdom av detta och kanske underlätta för de stackars människor som dagligen råkar ut för mig och min svårhet.

Det var när jag och Lisa satt mitt ute i vitsippshavet i hasselskogen nere vid Snapen, som denna insikt kom till mig. Inte så att jag blev upplyst av en högre makt, för hur mycket jag än gillar Lisa är det att ta i lite att upphöja henne till gudomlig. Snarare var det tack vare mig själv jag insåg det, med en viss ovärderlig hjälp från Lisa. (Tycker du det känns som om jag ordbajsar? Bra, jag med.) Vi hade en lång konversation om både det ena och det andra och det trejde, och så efter en lång stund lyckades jag klämma fram det fjärde; det där som gått och plågat mig och fått mig att snörvla mig tyst till sömns ett antal nätter i ett antal veckor. Det kändes mycket bra, men jag är samtidigt tyngd och samtidigt lättad. Något svårt återstår nu.

Jag är också ganska ledsen, för att inte säga mycket. Allt det här slutade med katastrof. Undergången är nära! Början såg så lovande ut, nu är det bara mörkt och tomt. Som en mycket kall och grå dag i november då alla löv redan har fallit av och himlen är tyst och tom. Hur kan det någonsin bli sommar igen? Nu när någon slog mig i ansiktet på det här viset kunde jag liksom greppa de varningstankar som legat och ringt som larm i bakhuvudet hela tiden. Jag förlorade mig själv på vägen, lika mycket som jag fann mig. Det jag kände till tappade jag bort, istället hittade jag någon konstig liten tufsig sak som helt plötsligt fick vingar och flög rakt upp i det blå.

Gud, vad jag svamlar och i vilka störda metaforer jag talar. Vill ni ha klarspråk?
"Jaaaa, det vill vi!", ylar ni upphetsat och stirrar på skärmen med stora, hoppfulla ögon. Okej, säger jag då. Jag ska försöka, det är en bra början på mitt Nya Liv som ärlig och rak (skratta inte, tack, jag ska faktiskt försöka). Jag är kär i min bästa kompis och det hela är helt enkelt för jävligt, för det har förstört precis allt. Surt, sa räven om rönnbären. Nu måste jag berätta det för henne, eftersom det möjligen kan förklara mitt minst sagt störda beteende under den senaste tiden. Inte bortförklarar eller rättfärdigar, men förklarar.

Helt otroligt är det ändå att hon inte har förstått det. Det måste hon väl ha gjort egentligen? Hur kan hon INTE ha förstått, när jag faktiskt (om än mycket svamligt och luddigt) sa det till henne. Eller tycker hon bara att det är så fruktansvärt svårt att hantera att hon inte vill låtsas om det? Grattis, och hjärtligt välkommen till min vardag ska du vara. Det är ingen slump att jag har varit olycklig i ett par månader nu. Det är ingen slump att jag var avig och ”otrevlig” på Popadelica, det är ingen slump att jag ser svart varenda gång jag ser ett kort på dem två tillsammans. Deduktion: jag är kär och hatar det. Precis som hon sa till mig är det:



Såklart de gör, jag trodde att det var känslors huvuduppgift? Att försvåra tillvaron för oss stackars människor. Samtidigt kan man inte bara köra över det man (eller andra för den delen) känner, man kan inte klampa runt och vara hur hänsynslös som helst. Ett visst mått av hänsynslöshet är bra, för mycket är ungefär lika otrevligt som en överdosering av cayennepeppar (det bränner och gör ont på tungan, starkt som satan).  Och jag vet att jag tappade bort mig själv på vägen, det gör människor som är upp över öronen. Jag tappade bort det som var jag och hittade något annat som är jag nu. Du kanske är besviken på mig, men jag är besviken på dig också. Egentligen inte på dig, mer på omständigheterna. Jag är verkligen så ledsen för att det har råkat bli så här, det var inte så det skulle bli.

'
I’d only come here seeking peace
I’d only come here seeking me
It seems I came to leave

There is no place in which to hide
even truth is filled with lies

VNV Nation… Vad blev det av mig?

 

Det händer så lätt att man glömmer hur härligt det kan vara med vintermörker. Idag påmindes jag definitivt om det. Jag brukar alltid klaga på vintern och kylan, men ibland är det faktiskt inte så dumt. Även om man fryser från den sekund man vaknar till dess att man slocknar med raggsockorna på, nedvirad i ett stort duntäcke och darrande som en liten frusen hundvalp. Årets första snö kom alldeles lagom, nu är det bara att hoppas att den inte förvandlas till äckelblask som fasntar under fötterna och sedan till Livsfara i frusen form. Vore trevligt om den åtminstone kunde hålla sig kvar i sin puderform till på lördag. Julskyltning är så mycket mysigare med lite vitt på marken! Å andra sidan ska jag ju vara destruktiv och springa runt och dela ut flygblad som uppmanar folk att inte köpa något eftersom det är Buy Nothing Day på lördag.
Hmmm. I wish myself good luck and a very merry Xmas.

Vad mer? Jag kände mig fullständigt och till 100 % frånvarande i huvudet idag. No access, abonnenten du söker kan inte nås för tillfället. Att folk står ut med mig är ett Gudarnas mirakel! Harry Potter and the Goblet of Fire var just ingen höjdare. Det enda som var bra med den var att den innehöll tusen och åter tusen missar som man kunde sitta och hacka (högt, stackars de andra) på. Allt saftigt och finurligt som finns med i boken, t ex alkoholist-husalfen Winky, existerade helt enkelt inte. Inte en enda gång ens nämndes det något om husalfer!
Och de som har en sådan stor roll i boken, Winky och Dobby knyter ju för tusan ihop hela historien! Skandalöst!
Naturgodiset var i alla fall gott, om man bortser från den lilla fiskluktande mögelbollen till nöt som av misstag hamnade i min påse, och sällskapet var lika gott som alltid.
En Ida är aldrig fel, minns detta, go' vänner!

Jag vill skaffa mig en hamster, en liten lurvig och vit hamster att mata och titta på. Den skulle heta Zork, Zork Silfverpaels och vara den mest korkade och söta gnagaren på norra halvklotet. Fast vad skulle jag med en hamster till - egentligen? Det enda de gör är väl i stort sett att dö. Födas och dö. Precis som resten av alla levande varelser på jorden, inklusive människan. Vi föds, och vi dör. Vad mer av egentlig mening gör vi? Inte mycket, i varje fall. Förmodligen något mer än att sitta i en bur, springa i ett hjul, äta mat och bajsa. Ibland upptäcker vi något som vi anser intressant, men som egentligen bara är ett diffust påfund.

Som det här med tid och namn; två saker som vi bygger upp våra liv och vårt samhälle kring. Det är egentligen ganska sjukt, att vi kan bygga upp vår värld av något som egentligen inte existerar. För namn, vad är det? Tänk tanken! Rör vid den! Att något heter något. Vadå heter? Att saker har namn. Vad är namn? Vi ger namn till saker, trots att namn egentligen inte är. För vad betyder det att heta något? Att vi har fäst ett namn vid en sak. Hur kan man göra det? Bord, bok, mp3-spelare, naturgodis, snölykta, snö. De sitter inte fast någonstans, står ingenstans, de existerar bara i våra huvuden. Tanken svindlar.

Och tid... Vad är tid? När börjar den och när slutar den? Finns den över huvud taget? Och om den inte gör det, hur kan man komma på något så dumt som att mäta tid? Hur kan man över huvud taget mäta männsikors ålder i år? Det skulle vara som att mäta... Jag vet inte! Kan inte komma på något att likna det vid, men det är ju så diffust. Att mäta och låta våra liv kretsa kring något som vi har hittat på, att bli stressad helt i onödan över något som egentligen inte existerar. För ja, det är tiden som stressar, ingenting annat. Utan begreppet tid vore vi så mycket lyckligare. Tiden läker alla sår, javisst. Men den dödar allt också

Nåja, nog med dravel, ni vill säkert inte läsa mina slarvigt formulerade tankar ändå. Och en sak till, om ni verkligen, mot all förmodan tar er tid att läsa det här, let me know! Kommentera!
Nu när jag blivit så duktig och kommit över min kontrollfreakfas med helgondagboken och EGP, visa att ni uppskattar det. Om ni inte gör det... LJUG! Mwahaha!

En sista sak: det blir intressant att se vad Clara tycker om sin zork, ehm, födelsedagspresent. ^_^

 Okej, eftersom att Ida har länkat till mig med STORA bokstäver som säger "ANNAS BLOGG! LÄSES" antar jag att det är min skyldighet som god wannabeskribent att se till att det finns något i bloggen att läsa. Förmodar för övrigt att den länken var en svag pik, "Anna, du skriver för lite i din blogg, fy skäms". Så visst, varsågoda, luta er tillbaka och njut av upplevelsen att få delta i mitt småtrevliga tonårsliv. Om det nu finns någon som faktiskt läser det här. Jag är tveksam till detta.

Jag sitter här och leker med 2 200 dong för mig själv när jag egentligen borde sova.
Idag har varit en otroligt strålande dag, trots att den egentligen bara är som vilken grå måndag som helst. Å andra sidan är det inte varje dag Ida är tillbaka från en tvåveckors resa till Vietnam, så den här dagen är nog inte helt trivial ändå. Tjoho, vad glad jag är att hon är tillbaka! Inte för att jag menar något illa, men det är faktiskt hon som lyser upp klassen från diskvattengrå till smurfblå (ja, varför inte?). Vilken oerhört lycklig slump att det var just i NV1A hon hamnade när hon i halv panik bytte från OPSP. Tänk bara, så fruktansvärt tråkigt jag skulle ha haft det, vilka tristessens kval jag skulle ha lidit om det hade varit någon annan klass!  Då hade alternativen varit två:

Eifersucht
Jag är faktiskt ganska avundsjuk. Det verkar som om andras bloggar är så roliga och intressanta, medan min fortfarande skvallrar lika skrikande om mig, som en chockrosa skylt inramad med neonlampor skulle ha gjort.


- Gråsump! (Du luktar gammalt kaffe!)
- Torrboll! (Är du rädd för djupt vatten?)
 
- Tråkmåns! (Maja Gräddnos!)

 
- Barkbåt! (Varför inte? Barkbåtar är faktiskt urtrista)


Med "andras bloggar" menar jag då mer exakt Idas blogg. Information för dig som inte redan har turen att känna till det: Ida är en otäckt begåvad liten filur som alltid lyckas få en att dra på smilbanden och som dessutom har begåvats med förmågan att få vad som helst att låta intressant,  Jag vill också ha något intressant att skriva för en gångs skull! Det är inte riktigt rättvist att jag ska få sitta här med mitt alldeles lagom stora ordförråd, utan något som är värt att slösa det på. Här sitter jag, som en tickande bomb (med digital klocka), fylld med obestämda ord och meningar som vill komma ut ur garderoben, men som inte har någon betydelse att klä sig i. De kommer traskande från hjärnkontoret, ner i armarna, genom fingrarna, mot tangenterna och in i skärmen - helt androgyna, nakna! Precis som mina hundratals stackars teckningar, alla de män som ofrivilligt förvandlas till kvinnor ju mer jag ritar, alla de kvinnor som helt plötsigt får finna sig att se ut som Majvor. Inte för att det nödvändigtvis behöver vara fel att se ut som Majvor, men när det inte är själva tanken blir man lite lätt förgrymmad.
Och nu menade jag naturligtvis inte att min engelskalärare springer runt naken som en annan Naken-Janne. Goddamn fucking åsyftningsfel, som Knatten skulle ha uttryckt sig.

Ser du där? Titta på den där texten. Förstår du vad jag menar? Ingen betydelse. Tomt. Meningslöst.
Jag antar att jag får se det som ännu en av mina talanger. Åh, ja, förresten! Det är ju bra! Jag har en talang till! Yippiie!


Min talanglista:

1. Få upp stor jordgubbe ur liten glasburk - Talang som endast visat sig en enda gång, den gång då den uppdagades: under Hova Riddarvecka 2004
2. Få ALLA mänskliga varelser jag ritar att bli hemafroditer, transvestiter eller androgyna - Ständigt återkommande prov på denna talang, visar sig så fort jag sätter en penna mot ett papper
3. Skriva texter vars brist på innehåll men överflöd av ord är rent fascinerande - Jag lär väl aldrig riktigt komma upp till Fannys nivå, men jag är nog på god väg...

Jag har skrivit färdigt brevet till sistnämnda person idag också. Det ligger på mitt för tillfället ganska välstädade skrivbord, prydligt hopvikt i sitt kuvert och bara väntar på att postas. Skulle ha gjort det idag, men så slog det mig att en viss del av brevet var ofullständigt. Hmm, jag förutsätter och hoppas nu att Fanny inte läser detta, det skulle förstöra överraskningen. Om du gör det, Fanny (vilket jag inte tror med tanke på din nuvarande tillgång till internet) så råder jag dig till att ögonaböj sluta läsa, stänga ner fönstret och ägna dig åt att leka med Katie och Aiofe (Um, rättstavat?) istället. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

...

Okej, nu säger vi att Fanny har slutat att läsa. Bra.


Jag kom nämligen på att bakgrunden på bilden jag ska skicka till henne är alldeles för enformig. Även om hela konceptet med enbart svart-vitt inte är så dumt i sig, var det lite väl tråkigt. Dessutom kändes det så tomt, hela bilden fick fel fokus på något sätt... Gillar den mycket bättre nu när den har en grå ram. Nästan så att man kan tänka sig att Fex stiger in i ett mörkt rum från något mycket ljust ställe. Trevlig men osannolik tanke. Nu när det problemet är ur vägen kvarstår bara ett annat. Min kära mor kom som av en händelse in i mitt rum och fick syn på bilden, undrade glatt vad jag gjorde varpå jag svarade att jag förberedde mitt verk för en lång resa till Irland.
Mammas dödsförskräckta och samtidigt förbannade min var inte vad jag hade väntat mig.

"Ska du skicka den till IRLAND!? Varför i hela friden då!?"
"Därför att den är GJORD för Fanny, jag ritade den med tanke på henne!"
"Jaha... Hmf!"
"Hurså?"
"Nej, men jag tycker inte att du ska skicka iväg dina mästerverk sådär."
"Inte det? Vad ska jag göra med dem då?"
"Ge dem till mig..." 
Och så den där illmariga mamma-minen.
"Nope."

Försöket att spela oberörd var gott, men naturligtvis började jag fundera på saken, eftertänksam som jag är. Så har ännu ett misstag begåtts! Att man aldrig kan lära sig att det inte lönar sig att tänka för mycket. Nu är jag inte lika säker på att den bilden ska till Irland längre... Men å andra sidan har jag lovat Fanny den, om man bortser från att jag inte har berättat vad det är, bara att det är. Ugh. Nu vet jag inte vad jag ska göra.
Oj, vilka problem jag har, inte sant? *ironi*

Bortsett från detta dilemma har dagen varit lugn och stillsam. Jag drabbades av städmani i morse och  snodde runt med dammtrasor, jagade dammråttor med vår kära gamla snabeldrake (betyder fortfarande dammsugare) och befriade det belamrade skrivbordet. Jag vågade till och med sticka ner handen och rasera Mount Klädhög som på något sätt bildats ovanpå min icke uppackade väska sedan förra helgen. Otroligt nog hade det inte börjat växa upp små, små farliga djur som äter navelludd bland alla de där kläderna! Jag städade, sorterade och rensade garderoben och skruvade till och med om hyllorna vars skumma avstånd jag stört mig på i åratal. Det var riktigt härligt att få göra mig av med alla de där kläderna som jag verkligen inte använder men som jag inbillat mig att jag skulle få användning av någon gång, eller behållit av nostalgiska skäl!

Du vet hur det är...

Den där gamla urtvättade, militärmönstrade t-shirten med texten "Army of Love" på, visst är den väl ändå ganska mysig? Jag skullle ju kunna ha den att måla i någon gång, kanske? Eller som myströja? Ja, herrejistanes, den kan jag ju inte kasta bort! Och man skulle ju faktiskt kunna göra något kul med den, sy om den eller så!

Och den här tröjan, då? Den köpte jag ju i sjuan den där gången tillsammans med den kompisen, åh, vad kul vi hade! Nej nej, den kan jag verkligen, verkligen inte kasta bort! Hur kunde jag ens tänka något sådant hädiskt!?

Men de här jeansen då? Äsch, när ska jag använda dem? De sitter ju i armhålorna, och dessutom måste jag ha varit lite mindre Anna när jag hade dem, så som de sitter åt! Bort med dem... Eller vänta... De skulle man ju faktiskt kunna använda när man målar... Eller så kunde man sy en väska av dem? Det borde inte vara så svårt! Hmm... Nej, de kan jag inte kasta bort... De behåller jag!

Alla sådana plagg som legat där och samlat damm sedan någon gång för länge sedan är nu finito. Borta, försvunna, icke längre i min ägo! Så skönt! Min garderob börjar nästan se ut så som jag vill ha den, lite tom bara. Kanske heller inte så stilfulla, snygga kläder som jag vill ha, men jag har i alla fall inte kvar en massa skumma t-shirtar med urringning till naveln och puffärmar, för små jeans, vidriga kjolar, tröjor med urtvättade tryck etc.. Men ju tommare garderob, desto bättre - då har man ju en anledning att köpa mer kläder! ^_^ Vilket man visserligen alltid har, eftersom det är en hobby som alltid är lika kul (och dyr).
Jag vill ha en svart polotröja.
Det är mysigt med polotröjor! Borde heller inte vara så svårt att uppfylla, ett tämligen vanligt plagg.

Mir ist kalt... So kallt.... Mir ist kalt.

Ynk och gny... Clara.

Fummel var hemma hos oss idag. Jag höll på att få spader eftersom jag tvingades uppvisa mitt (då) fortfarande kaotiska rum. Om det är något jag inte står ut med så är det att ha folk hemma hos mig när mitt rum är ostädat! Lite fånigt kan tyckas, men jag klarar bara inte av det! Särskilt inte när det är första gången någon hälsar på hemma hos en... Påminner mig om i påskas när Jonne - nej, Axel, kom jag ju överens om med mig själv att jag skulle säga - och Sandra hälsade på. Jag totalpanikerade (fast ganska diskret)! Hade verkligen inte förberett mig något och det såg ut som efter Tsunamin där inne! Och eftersom det är Axel vi pratar om hjälpte det naturligtvis inte att jag förbjöd dem att äntra mitt rum. Lyssnar han på någon förutom sig själv? På två röda var han, Sandra och Clara där inne och irrade runt som höns, lyfte på saker, granskade, kikade, läste - de var ÖVERALLT och jag hade ingen kontroll alls. Vanligtvis är jag inte något kontrollfreak, men i mitt eget rum föredrar jag att ha någorlunda koll på saker och ting. Det var en läskig upplevelse. Men jag gillar dem tre ändå. ^_^

Imorgon blir det matteplugg och läsa nynazism. Varför jublar jag inte djupt inom mig?