Koda

Tillstånd: beslutsam och insiktsfull
Mål för morgondagen: samla mod nog
Mål uppfylda idag: Inga

Idag har jag insett något som jag borde ha insett för längesedan, nämligen att människor inte förstår vinkar. Det spelar ingen roll hur skickligt och tydligt man än är på att antyda, hur uppenbart man än gör det. De förstår ändå ingenting. Eller nej, förlåt, nu ljög jag visst. Förstår gör de, men tyvärr bara den ynkliga lilla bit de gissat sig till. Håhå, jaja... Synd för mig, eftersom hela jag är en enda stor vink som inte kan säga något rakt ut. Jag är hopplösa fallet personifierat. Antar att jag ska försöka ta lärdom av detta och kanske underlätta för de stackars människor som dagligen råkar ut för mig och min svårhet.

Det var när jag och Lisa satt mitt ute i vitsippshavet i hasselskogen nere vid Snapen, som denna insikt kom till mig. Inte så att jag blev upplyst av en högre makt, för hur mycket jag än gillar Lisa är det att ta i lite att upphöja henne till gudomlig. Snarare var det tack vare mig själv jag insåg det, med en viss ovärderlig hjälp från Lisa. (Tycker du det känns som om jag ordbajsar? Bra, jag med.) Vi hade en lång konversation om både det ena och det andra och det trejde, och så efter en lång stund lyckades jag klämma fram det fjärde; det där som gått och plågat mig och fått mig att snörvla mig tyst till sömns ett antal nätter i ett antal veckor. Det kändes mycket bra, men jag är samtidigt tyngd och samtidigt lättad. Något svårt återstår nu.

Jag är också ganska ledsen, för att inte säga mycket. Allt det här slutade med katastrof. Undergången är nära! Början såg så lovande ut, nu är det bara mörkt och tomt. Som en mycket kall och grå dag i november då alla löv redan har fallit av och himlen är tyst och tom. Hur kan det någonsin bli sommar igen? Nu när någon slog mig i ansiktet på det här viset kunde jag liksom greppa de varningstankar som legat och ringt som larm i bakhuvudet hela tiden. Jag förlorade mig själv på vägen, lika mycket som jag fann mig. Det jag kände till tappade jag bort, istället hittade jag någon konstig liten tufsig sak som helt plötsligt fick vingar och flög rakt upp i det blå.

Gud, vad jag svamlar och i vilka störda metaforer jag talar. Vill ni ha klarspråk?
"Jaaaa, det vill vi!", ylar ni upphetsat och stirrar på skärmen med stora, hoppfulla ögon. Okej, säger jag då. Jag ska försöka, det är en bra början på mitt Nya Liv som ärlig och rak (skratta inte, tack, jag ska faktiskt försöka). Jag är kär i min bästa kompis och det hela är helt enkelt för jävligt, för det har förstört precis allt. Surt, sa räven om rönnbären. Nu måste jag berätta det för henne, eftersom det möjligen kan förklara mitt minst sagt störda beteende under den senaste tiden. Inte bortförklarar eller rättfärdigar, men förklarar.

Helt otroligt är det ändå att hon inte har förstått det. Det måste hon väl ha gjort egentligen? Hur kan hon INTE ha förstått, när jag faktiskt (om än mycket svamligt och luddigt) sa det till henne. Eller tycker hon bara att det är så fruktansvärt svårt att hantera att hon inte vill låtsas om det? Grattis, och hjärtligt välkommen till min vardag ska du vara. Det är ingen slump att jag har varit olycklig i ett par månader nu. Det är ingen slump att jag var avig och ”otrevlig” på Popadelica, det är ingen slump att jag ser svart varenda gång jag ser ett kort på dem två tillsammans. Deduktion: jag är kär och hatar det. Precis som hon sa till mig är det:



Såklart de gör, jag trodde att det var känslors huvuduppgift? Att försvåra tillvaron för oss stackars människor. Samtidigt kan man inte bara köra över det man (eller andra för den delen) känner, man kan inte klampa runt och vara hur hänsynslös som helst. Ett visst mått av hänsynslöshet är bra, för mycket är ungefär lika otrevligt som en överdosering av cayennepeppar (det bränner och gör ont på tungan, starkt som satan).  Och jag vet att jag tappade bort mig själv på vägen, det gör människor som är upp över öronen. Jag tappade bort det som var jag och hittade något annat som är jag nu. Du kanske är besviken på mig, men jag är besviken på dig också. Egentligen inte på dig, mer på omständigheterna. Jag är verkligen så ledsen för att det har råkat bli så här, det var inte så det skulle bli.

'
I’d only come here seeking peace
I’d only come here seeking me
It seems I came to leave

There is no place in which to hide
even truth is filled with lies

VNV Nation… Vad blev det av mig?