Ung Kultur Möts och jag dricker öl
Helgen blev inte SÅ dum i alla fall.
Jag lyckades på något oförståeligt vänster få tag på ett VIP-kort. Helt plötsligt var jag en Very Important Person, vilket gav mig tillträde i stort sett överallt TROTS att jag egentligen inte ställde upp i UKM. Jag fick mat, någonstans att sova och nattjamma. Yeah! Kriminell light, det är jag det.
Jag satt och spelade kort med Skövdes svar på Pete Doherty. Hans namn var Petter och han såg precis så snyggsunkig och påverkad ut som originalet - hatten gjorde saken mycket tydlig. Jag stod på en scen och sjöng "When you say nothing at all" och "Staten och kapitalet" (Ebba Grön-versionen) och dansade som en idiot till halv fem tillsammans med ett gäng färgstarka främlingar. Såklart dansade jag med Emma också, men historien låter inte lika fin om jag medger att jag hade min bästa kompis med. Jag spelade Geni för första gången i mitt liv, upplevde hur turen helt mirakulöst vände och hur Emma och jag på något vänster lyckades svara rätt på frågor vi inte kunde så att vi till slut vann. Våra motspelare De Smarta Ynglingarna Som Visste För Mycket och Det Vuxna Paret beklagade förlusten men grattulerade oss. Jag försökte undvika en Mr Slisk, som var som min andra skugga, med viss framgång.
Jag tog en promenad under Emma och Mysans soundcheck för att se om jag mindes något av hur Alingsås ser ut, och det gjorde jag. Ensam traskade jag mot Nolby Centrum och bort mot Nolby Församlingshem som såg tomt ut. Lekparken där Elias och jag åt drack kyrkkaffe för ett år sedan var helt öde den också, och jag tänkte att det var märkligt hur fort saker förändras. Det var svårt att låta bli att tänka på honom när jag såg alla blomstrande träd och buskar, för det var exakt ett år sedan. Exakt ett år, på dagen tror jag till och med. Den gången gick jag ensam och tårögd genom ett majvarmt Alingsås och kände mig som jordens största skitstövel. Det kunde ha varit en evighet sedan dess. Så mycket har hänt mig... Har lika mycket hänt honom? Helt otroligt att jag fortfarande tänker på honom. Han tänker väl ändå aldrig på mig… Eller?
Jag upplevde Hastala de la victoria siempre och tänkte "kommunist" så fort jag fick syn på gitarristen. Han stod där med sin klarröda schal och bara strålade. Mycket riktigt visade det sig att mina misstankar stämde; efter låten tog han mikrofonen och berättade med en lugn, allvarlig röst att låten var skriven för att hedra offren den 11 september - det vill säga den 11 september 1973 (tror jag att det var) då tusentals kommunister och deras familjer dödades av Pinochet i Chile. Han tillade också att det var synd att det var så få som kände till detta folkmord. Om jag nu hörde och förstod allt rätt, vilket vi inte ska förvänta oss. Det var svårt att låta bli att le litet. Eftersom jag insåg direkt att jag var en av dessa tragiska personer som kan alldeles för litet om kombinationen Pinochet och kommunister bestämde jag mig för att fråga ut honom om tillfället gavs.
Och nu, go vänner, kommer vi till den förfärliga delen: jag drack folköl! Hujedamej, jag som är nykterist och medlem i UNF och fruktansvärt emot att folkölen finns att köpa i vanliga affärer! JAG HAR HÄDAT! Hm, vad ska jag säga till mitt försvar? Han var snygg med sin hatt, gitarristen i In His Majestys Service, och han luktade gott. Han luktade öl. Kanske var det något med den härliga majnatten, kanske inte. Mmm. Det var första gången i hela mitt liv som jag någonsin tyckt att öl luktar gott. Jag drack några klunkar Norrlands Guld, och det var inte så hemskt. Bara eftersmaken var riktigt vidrig, men den gick att bota med ett Extra Kids-tuggummi från Emmas ficka. Trots att det är totalförbjudet att vara påverkad av alkohol eller något annat skräp, lyckades öldoftande In His Majestys Service ta sig in på UKM igen. Jag är riktigt förvånad över att ingen funkis reflekterade över den plötsliga vindpust av ölstank som de borde ha tagit med sig in. Dick var förresten väldans trevlig – och nykter.
Jag såg Ida Pettersson nästan överallt hela tiden, vilket var en smula... pinsamt, fast det är att ta i. Åtminstone kändes det lite fånigt på något obestämbart vis. Vi har träffats en gång och knappt pratat, trots det är jag säker på att båda vet mer om varandra än vad vi egentligen borde. Vi råkar ju ha en sak gemensamt, förutom att vi båda gillar att rita och måla: Ida. Och det är ingen dålig gemensam nämnare direkt. Suck… Det påminde mig hela tiden om hur mycket jag saknar att umgås på normalt sätt med henne. Fan. Jag vill få ordning på det här så att vi kan bli kompisar igen! Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att det kommer att gå, det ser ganska mörkt ut. Det hon (och Lisa, som har tagit hennes parti) kräver är att jag ska ändra mig för att de ska vilja umgås med mig. Ingen av dem verkar förstå ett dyft av hur jag funkar, och det känns så jävla korkat att behöva förklara det som det är så naturligt. ”Du är tråkig. Förändra dig NU, annars tänker inte vi umgås med dig”. Hallå, hallå, stopp ett tag. Vart ligger problemet egentligen? Jag vet inte vad de tror egentligen… Att de är oersättliga? Vänner kan jag skaffa nya. Dessutom tycker jag av någon inte så underlig anledning att det känns roligare att umgås med folk som gillar mig för den jag är. Men ändå… Åhhh… Jag saknar Ida… Jag vill inte ha det så här.
Jag lyckades på något oförståeligt vänster få tag på ett VIP-kort. Helt plötsligt var jag en Very Important Person, vilket gav mig tillträde i stort sett överallt TROTS att jag egentligen inte ställde upp i UKM. Jag fick mat, någonstans att sova och nattjamma. Yeah! Kriminell light, det är jag det.
Jag satt och spelade kort med Skövdes svar på Pete Doherty. Hans namn var Petter och han såg precis så snyggsunkig och påverkad ut som originalet - hatten gjorde saken mycket tydlig. Jag stod på en scen och sjöng "When you say nothing at all" och "Staten och kapitalet" (Ebba Grön-versionen) och dansade som en idiot till halv fem tillsammans med ett gäng färgstarka främlingar. Såklart dansade jag med Emma också, men historien låter inte lika fin om jag medger att jag hade min bästa kompis med. Jag spelade Geni för första gången i mitt liv, upplevde hur turen helt mirakulöst vände och hur Emma och jag på något vänster lyckades svara rätt på frågor vi inte kunde så att vi till slut vann. Våra motspelare De Smarta Ynglingarna Som Visste För Mycket och Det Vuxna Paret beklagade förlusten men grattulerade oss. Jag försökte undvika en Mr Slisk, som var som min andra skugga, med viss framgång.
Jag tog en promenad under Emma och Mysans soundcheck för att se om jag mindes något av hur Alingsås ser ut, och det gjorde jag. Ensam traskade jag mot Nolby Centrum och bort mot Nolby Församlingshem som såg tomt ut. Lekparken där Elias och jag åt drack kyrkkaffe för ett år sedan var helt öde den också, och jag tänkte att det var märkligt hur fort saker förändras. Det var svårt att låta bli att tänka på honom när jag såg alla blomstrande träd och buskar, för det var exakt ett år sedan. Exakt ett år, på dagen tror jag till och med. Den gången gick jag ensam och tårögd genom ett majvarmt Alingsås och kände mig som jordens största skitstövel. Det kunde ha varit en evighet sedan dess. Så mycket har hänt mig... Har lika mycket hänt honom? Helt otroligt att jag fortfarande tänker på honom. Han tänker väl ändå aldrig på mig… Eller?
Jag upplevde Hastala de la victoria siempre och tänkte "kommunist" så fort jag fick syn på gitarristen. Han stod där med sin klarröda schal och bara strålade. Mycket riktigt visade det sig att mina misstankar stämde; efter låten tog han mikrofonen och berättade med en lugn, allvarlig röst att låten var skriven för att hedra offren den 11 september - det vill säga den 11 september 1973 (tror jag att det var) då tusentals kommunister och deras familjer dödades av Pinochet i Chile. Han tillade också att det var synd att det var så få som kände till detta folkmord. Om jag nu hörde och förstod allt rätt, vilket vi inte ska förvänta oss. Det var svårt att låta bli att le litet. Eftersom jag insåg direkt att jag var en av dessa tragiska personer som kan alldeles för litet om kombinationen Pinochet och kommunister bestämde jag mig för att fråga ut honom om tillfället gavs.
Och nu, go vänner, kommer vi till den förfärliga delen: jag drack folköl! Hujedamej, jag som är nykterist och medlem i UNF och fruktansvärt emot att folkölen finns att köpa i vanliga affärer! JAG HAR HÄDAT! Hm, vad ska jag säga till mitt försvar? Han var snygg med sin hatt, gitarristen i In His Majestys Service, och han luktade gott. Han luktade öl. Kanske var det något med den härliga majnatten, kanske inte. Mmm. Det var första gången i hela mitt liv som jag någonsin tyckt att öl luktar gott. Jag drack några klunkar Norrlands Guld, och det var inte så hemskt. Bara eftersmaken var riktigt vidrig, men den gick att bota med ett Extra Kids-tuggummi från Emmas ficka. Trots att det är totalförbjudet att vara påverkad av alkohol eller något annat skräp, lyckades öldoftande In His Majestys Service ta sig in på UKM igen. Jag är riktigt förvånad över att ingen funkis reflekterade över den plötsliga vindpust av ölstank som de borde ha tagit med sig in. Dick var förresten väldans trevlig – och nykter.
Jag såg Ida Pettersson nästan överallt hela tiden, vilket var en smula... pinsamt, fast det är att ta i. Åtminstone kändes det lite fånigt på något obestämbart vis. Vi har träffats en gång och knappt pratat, trots det är jag säker på att båda vet mer om varandra än vad vi egentligen borde. Vi råkar ju ha en sak gemensamt, förutom att vi båda gillar att rita och måla: Ida. Och det är ingen dålig gemensam nämnare direkt. Suck… Det påminde mig hela tiden om hur mycket jag saknar att umgås på normalt sätt med henne. Fan. Jag vill få ordning på det här så att vi kan bli kompisar igen! Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att det kommer att gå, det ser ganska mörkt ut. Det hon (och Lisa, som har tagit hennes parti) kräver är att jag ska ändra mig för att de ska vilja umgås med mig. Ingen av dem verkar förstå ett dyft av hur jag funkar, och det känns så jävla korkat att behöva förklara det som det är så naturligt. ”Du är tråkig. Förändra dig NU, annars tänker inte vi umgås med dig”. Hallå, hallå, stopp ett tag. Vart ligger problemet egentligen? Jag vet inte vad de tror egentligen… Att de är oersättliga? Vänner kan jag skaffa nya. Dessutom tycker jag av någon inte så underlig anledning att det känns roligare att umgås med folk som gillar mig för den jag är. Men ändå… Åhhh… Jag saknar Ida… Jag vill inte ha det så här.
Jag vet att jag säger emot mig själv hela tiden, men jag är förvirrad, en aning sårad och lite förbannad. Jag vill prata med henne, men hon undviker mig och jag henne. Det blir bara värre och värre ju längre jag väntar. Jag vågar aldrig säga något när jag väl står öga mot öga med henne. Nu vet jag inte vad jag ska göra, jag vet bara att jag vill att hon ska vilja vara och prata med mig igen. Saken är den att jag inte vet vad jag ska säga. Vad finns det att säga? Att jag saknar henne och är ledsen för det hon och Lisa hade sagt om mig. Att jag inte tycker det känns särskilt kul alls som det är nu. Att… Att… Att jag är kär i henne? Ska jag säga det? Hade hon inte förstått det… Helt otroligt. Fan. Det vore så extremt mycket lättare om vi kunde förstå varandra, då skulle det här aldrig ha uppstått. Som det är nu missförstår vi bara varandra hela tiden och går som katten runt het gröt.
Skolan blir ju heller inte rolig när de båda har bestämt sig för att det är fel på mig. Så tungt det känns att veta att jag måste gå runt där i fem hela dagar innan jag kan få min chans att vara mig själv.
Hur som helst, för att avsluta alltihop genom att börja ännu ett stycke med ”jag”:
Jag satt och trängdes med en stor flock hemresande människor på tåget från Alingsås till Töreboda. Emma och jag var trötta som attan, tre timmars sömn gör en trött som attan. Så kom jag hem och allt var som vanligt igen. Och Clara och jag ska till Arvika! ^_^
Kommentarer
Trackback