Koda

Ja, nu har jag definitivt sansat mig och blivit pigg på saker och ting igen. Dagboken jag skrivit i de senaste månaderna har jag häpnadsväckande nog skrivit ut. Jag har skrivit på varje blad i den, skrivit de sista orden som får innebära slutet för allt det här, och lagt undan den. Nu ligger den med sina svarta pärmar stängda, tillsammans med mina andra gamla dagböcker. Jag ska inte läsa i den på länge, länge. Istället börjar jag skriva i mitt Marimekko-block, det som jag köpte samtidigt som jag köpte Idas födelsedagspresent någon gång i mars. I månader har den väntat på mig, nu är det dags. Grant me wings that I might fly, my restless soul is longing.

Snart är biljetterna till Arvikafestivalen bokade. Clara och jag blir det, och Sandra och Stina också, men mest Clara och jag. Så ska det vara, inget tvivel. Hon är den människa jag på fullaste allvar kan säga att jag vet står ut med mig, även om jag är grinig och dräggig. Vi står ut med varandra, det är lugnt. Vi tar hand om varandra. Med henne kan jag vara precis som jag vill, precis som jag är, för hon känner mig. Hon vet. Det kommer att bli så roligt! Har jag tur kanske jag stöter på Elias också, det vore trevligt faktiskt.

Apropå pigg, så var PIGG-kursen i Borås inte alls dum. Bortsett från ledare som inte riktigt platsade i sin ledarroll och föreläsare som fick magkatarr, var det riktigt kul! Jag blir mer och mer säker på vart jag står. Mina tankar är gröna, mina känslor är gröna. Utan naturen och miljön finns ingenting annat, allting hänger ihop, och det är så man måste tänka. Det handlar om kärlek. Det handlar om ansvar. Vi människor är begåvade genom att vi har möjligheten att välja att ta ansvar - eller att inte göra det. När man har insett att man faktiskt kan förändra saker, att man kan bidra, då är det dags att göra det också. Att inte bara sitta där och hoppas att kapitalismen ska rädda världen. Om den kunde rädda världen, säg, varför har den inte redan gjort det då? Varför ser världen ut som den gör?


Det känns så bra att få sina tankar och åsikter bekräftade. Andra har tänkt före mig, och de har gjort det på ett bra sätt. Det här är saker som jag tänkt länge, utan att riktigt kunna formulera mig. Jag ska rädda världen, jag ska få människor att öppna ögonen och sluta fly från sitt ansvar. Lata människor, rädda människor, egoistiska människor – gör något för världen! Rädda den! Eller köp åtminstone rättvisemärkta bananer... I vilket fall som helst trivdes jag. Borås var härligt på natten. Inte mer härligt än någon annan stad, men tillräckligt för att få mig att slappna av och bara leva. Jag älskar stadsnätter. Den ständiga pulseringen av liv som aldrig riktigt sover. Inte som lilla Mariestad, som andas lugnt på nätterna; tomt på folk, tomt på händelser. Jag känner mig så levande när jag går och andas nattluft bland gatlyktor, parker och halvtomma bussar. Storstadsenergin går rakt in i mig.


Egentligen är det en paradox att jag trivs i storstäder, när jag älskar naturen så fullständigt. Antar att det blir någon slags motvikt. Det är olika sorters energi i städer och i naturen, ibland behövs det ena, ibland det andra. För att låta en smula flummig, alltså.


Hur som helst åt jag veganmat hela helgen. Det var inte dumt. Min mage reagerade lite underligt på alla bönor, linser, sojakross, tofu och gud-vet-vad, men det kändes väldigt fräscht på något vis. Även om det känns lite extremt (för att inte säga krävande), så skulle jag kunna tänka mig att bli vegan. Kanske inte så mycket för att jag tycker att det är fel att likdelar från våra vänner djuren, utan mer för att det känns… ja, fräscht. Saken är den att det skulle gå åt så mycket tid för mig om jag skulle bli vegan. Och skolmaten skulle bli krånglig. Vegetarian är väl det alternativ jag får välja i så fall, men egentligen vill jag inte kalla mig något. Jag vill inte placera mig eller hamna i något fack, helst. Jag vill kunna äta det jag vill när jag vill. Folk tycker så mycket om man kallar sig för något särskilt. Fisk, till exempel, är bland det godaste jag vet. Att avstå från fisken skulle kännas lite deppigt. Hm, jag får fundera på saken.