Quite caleidoscopic
Åh. Ännu en vecka i mitt lilla simpla liv är till ända. Jag har slutat vara så förbannad och ledsen, för att sakta men säkert börja komma till sans igen. Jag kan till och med medge att jag tog i rätt mycket senast och att jag ångrar det en aning. Å andra sidan måste jag ju stå för det jag skrev. Fast vem som helst vet väl att man inte ska skriva saker (som folk kan läsa hur som helst) när man är förbannad. Oftast menar man inte häflten av det man säger, men likväl står det kvar. Lyckligtvis har väl inte så många läst de där mindre utbrotten... (Glöm inte att kommentera om du läser det här, jag avskyr att inte kunna ha koll på vilka som läser och inte läser)
Dagen spenderade jag i gott sällskap av mig själv. Vad jag sysselsatte mig med var en vild mix av exempelvis saxofonspel och strykning. Jag gick igenom min bildmapp och undersökte hur många oavslutade uppgifter jag egentligen har där, och kom fram till att de är allt för många. Mitt försök att göra en skiss till lerfigur #2 (lerfigur#1 fnasade nämligen sönder efter att ha legat alltför torrt i fyra veckor) resulterade bara i att jag fick återfall igen och började rita lejon i skön Disney-stil. Precis som på den gamla goda tiden då Jenny och jag satt timmar i streck och ritade Simba och Nala (och naturligtvis en och annan Scar).
Det blev inte så dumt, faktiskt, och jag började nästan hoppas och tro att min framtid som serietecknare eller animatör för Disney inte är helt körd. Och jag vet att Disney är ett ondskefullt multiföretag som använder barnarbete för att producera sina plastleksaker och att arbetarna är underbetalda och har fruktansvärt långa arbetsdagar. Men filerna, oh, filmerna, Lejonkungen i synnerhet, är Glädje (och en gnutta kärlek). Visst skulle jag lika gärna kunna göra en film själv som är helt renhårig, men hur lätt är det att lyckas och får råd? Dessutom kan man ju inte använda sig av den klassiska Disney-stilen heller, det skulle kallas plagiat. Svårt. En sak håller jag i alla fall fast vid, och det är min fina barndomsdröm: att göra Den Bästa Tecknade Filmen Någonsin, en fullkomligt perfekt film som har ALLT. Jag ska lyckas en vacker dag. Misslyckas jag så får väl jag och Clara nöja oss med att erövra världen med varsin synth.
Hur som helst, för att inte förlora mig i ord och tappa tråden alldeles: jag skrev lite på franska och upptäckte att jag kan använda språket, vilket fick mig att ladda ner lite fransk musik (Noir Dèsir och Manu Chao) och dansa runt till i ren glädje. Särskilt Manu Chao - Bongo Bong, var lätt att skaka rumpan till. För att inte bli uttråkad varvade jag all franska med lite engelska, denna i form av en bok kallad The curious incident of the dog in the night-time, vilken jag ska skriva en recension om snart. Med andra ord kan man säga att jag har sysslat med skolarbete nästan hela dagen, om än i rätt slappa former. Nyttigheter har jag i alla fall gjort! "Bra, Anna!", sa jag till mig själv och åt en bit bitter choklad som belöning.
Ja, jag är något gladare nu faktiskt. Jag har saker att se fram emot och kan koncentrera mig på annat än att vara deppad. Planerna för den ljuvliga, lediga torsdagen är en picknick med Clara, Lisa, fluffiga chokladmuffins, kaffe latte och extremnyttiga mackor. Så länge vädergudarna är med oss kan det inte slå fel! Vad mer? Tror det var altl jag hade att rapportera för tillfället. Så ser mitt liv ut idag, imorgon kan det vara helt annorlunda. Saker ändrar sig så fort att man inte hinner förstå att de har ändrat sig förrän de har ändrat sig igen. Ungefär som de där små färgglada glasbitarna i ett kalejdoskop. Ja, livet är lite som ett kalejdoskop.
Som avslutning får ni ett citat av en dumklok björn med en Mycket Liten Hjärna som vi alla känner till:
”Titta in till någon när som helst om du
känner för det. Säger de ”Usch, är det du!”
Dagen spenderade jag i gott sällskap av mig själv. Vad jag sysselsatte mig med var en vild mix av exempelvis saxofonspel och strykning. Jag gick igenom min bildmapp och undersökte hur många oavslutade uppgifter jag egentligen har där, och kom fram till att de är allt för många. Mitt försök att göra en skiss till lerfigur #2 (lerfigur#1 fnasade nämligen sönder efter att ha legat alltför torrt i fyra veckor) resulterade bara i att jag fick återfall igen och började rita lejon i skön Disney-stil. Precis som på den gamla goda tiden då Jenny och jag satt timmar i streck och ritade Simba och Nala (och naturligtvis en och annan Scar).
Det blev inte så dumt, faktiskt, och jag började nästan hoppas och tro att min framtid som serietecknare eller animatör för Disney inte är helt körd. Och jag vet att Disney är ett ondskefullt multiföretag som använder barnarbete för att producera sina plastleksaker och att arbetarna är underbetalda och har fruktansvärt långa arbetsdagar. Men filerna, oh, filmerna, Lejonkungen i synnerhet, är Glädje (och en gnutta kärlek). Visst skulle jag lika gärna kunna göra en film själv som är helt renhårig, men hur lätt är det att lyckas och får råd? Dessutom kan man ju inte använda sig av den klassiska Disney-stilen heller, det skulle kallas plagiat. Svårt. En sak håller jag i alla fall fast vid, och det är min fina barndomsdröm: att göra Den Bästa Tecknade Filmen Någonsin, en fullkomligt perfekt film som har ALLT. Jag ska lyckas en vacker dag. Misslyckas jag så får väl jag och Clara nöja oss med att erövra världen med varsin synth.
Hur som helst, för att inte förlora mig i ord och tappa tråden alldeles: jag skrev lite på franska och upptäckte att jag kan använda språket, vilket fick mig att ladda ner lite fransk musik (Noir Dèsir och Manu Chao) och dansa runt till i ren glädje. Särskilt Manu Chao - Bongo Bong, var lätt att skaka rumpan till. För att inte bli uttråkad varvade jag all franska med lite engelska, denna i form av en bok kallad The curious incident of the dog in the night-time, vilken jag ska skriva en recension om snart. Med andra ord kan man säga att jag har sysslat med skolarbete nästan hela dagen, om än i rätt slappa former. Nyttigheter har jag i alla fall gjort! "Bra, Anna!", sa jag till mig själv och åt en bit bitter choklad som belöning.
Ja, jag är något gladare nu faktiskt. Jag har saker att se fram emot och kan koncentrera mig på annat än att vara deppad. Planerna för den ljuvliga, lediga torsdagen är en picknick med Clara, Lisa, fluffiga chokladmuffins, kaffe latte och extremnyttiga mackor. Så länge vädergudarna är med oss kan det inte slå fel! Vad mer? Tror det var altl jag hade att rapportera för tillfället. Så ser mitt liv ut idag, imorgon kan det vara helt annorlunda. Saker ändrar sig så fort att man inte hinner förstå att de har ändrat sig förrän de har ändrat sig igen. Ungefär som de där små färgglada glasbitarna i ett kalejdoskop. Ja, livet är lite som ett kalejdoskop.
Som avslutning får ni ett citat av en dumklok björn med en Mycket Liten Hjärna som vi alla känner till:
”Titta in till någon när som helst om du
känner för det. Säger de ”Usch, är det du!”
kan du ju titta ut igen.”
Kommentarer
Trackback