Koda

Ja, nu har jag definitivt sansat mig och blivit pigg på saker och ting igen. Dagboken jag skrivit i de senaste månaderna har jag häpnadsväckande nog skrivit ut. Jag har skrivit på varje blad i den, skrivit de sista orden som får innebära slutet för allt det här, och lagt undan den. Nu ligger den med sina svarta pärmar stängda, tillsammans med mina andra gamla dagböcker. Jag ska inte läsa i den på länge, länge. Istället börjar jag skriva i mitt Marimekko-block, det som jag köpte samtidigt som jag köpte Idas födelsedagspresent någon gång i mars. I månader har den väntat på mig, nu är det dags. Grant me wings that I might fly, my restless soul is longing.

Snart är biljetterna till Arvikafestivalen bokade. Clara och jag blir det, och Sandra och Stina också, men mest Clara och jag. Så ska det vara, inget tvivel. Hon är den människa jag på fullaste allvar kan säga att jag vet står ut med mig, även om jag är grinig och dräggig. Vi står ut med varandra, det är lugnt. Vi tar hand om varandra. Med henne kan jag vara precis som jag vill, precis som jag är, för hon känner mig. Hon vet. Det kommer att bli så roligt! Har jag tur kanske jag stöter på Elias också, det vore trevligt faktiskt.

Apropå pigg, så var PIGG-kursen i Borås inte alls dum. Bortsett från ledare som inte riktigt platsade i sin ledarroll och föreläsare som fick magkatarr, var det riktigt kul! Jag blir mer och mer säker på vart jag står. Mina tankar är gröna, mina känslor är gröna. Utan naturen och miljön finns ingenting annat, allting hänger ihop, och det är så man måste tänka. Det handlar om kärlek. Det handlar om ansvar. Vi människor är begåvade genom att vi har möjligheten att välja att ta ansvar - eller att inte göra det. När man har insett att man faktiskt kan förändra saker, att man kan bidra, då är det dags att göra det också. Att inte bara sitta där och hoppas att kapitalismen ska rädda världen. Om den kunde rädda världen, säg, varför har den inte redan gjort det då? Varför ser världen ut som den gör?


Det känns så bra att få sina tankar och åsikter bekräftade. Andra har tänkt före mig, och de har gjort det på ett bra sätt. Det här är saker som jag tänkt länge, utan att riktigt kunna formulera mig. Jag ska rädda världen, jag ska få människor att öppna ögonen och sluta fly från sitt ansvar. Lata människor, rädda människor, egoistiska människor – gör något för världen! Rädda den! Eller köp åtminstone rättvisemärkta bananer... I vilket fall som helst trivdes jag. Borås var härligt på natten. Inte mer härligt än någon annan stad, men tillräckligt för att få mig att slappna av och bara leva. Jag älskar stadsnätter. Den ständiga pulseringen av liv som aldrig riktigt sover. Inte som lilla Mariestad, som andas lugnt på nätterna; tomt på folk, tomt på händelser. Jag känner mig så levande när jag går och andas nattluft bland gatlyktor, parker och halvtomma bussar. Storstadsenergin går rakt in i mig.


Egentligen är det en paradox att jag trivs i storstäder, när jag älskar naturen så fullständigt. Antar att det blir någon slags motvikt. Det är olika sorters energi i städer och i naturen, ibland behövs det ena, ibland det andra. För att låta en smula flummig, alltså.


Hur som helst åt jag veganmat hela helgen. Det var inte dumt. Min mage reagerade lite underligt på alla bönor, linser, sojakross, tofu och gud-vet-vad, men det kändes väldigt fräscht på något vis. Även om det känns lite extremt (för att inte säga krävande), så skulle jag kunna tänka mig att bli vegan. Kanske inte så mycket för att jag tycker att det är fel att likdelar från våra vänner djuren, utan mer för att det känns… ja, fräscht. Saken är den att det skulle gå åt så mycket tid för mig om jag skulle bli vegan. Och skolmaten skulle bli krånglig. Vegetarian är väl det alternativ jag får välja i så fall, men egentligen vill jag inte kalla mig något. Jag vill inte placera mig eller hamna i något fack, helst. Jag vill kunna äta det jag vill när jag vill. Folk tycker så mycket om man kallar sig för något särskilt. Fisk, till exempel, är bland det godaste jag vet. Att avstå från fisken skulle kännas lite deppigt. Hm, jag får fundera på saken.

Åh. Ännu en vecka i mitt lilla simpla liv är till ända. Jag har slutat vara så förbannad och ledsen, för att sakta men säkert börja komma till sans igen. Jag kan till och med medge att jag tog i rätt mycket senast och att jag ångrar det en aning. Å andra sidan måste jag ju stå för det jag skrev. Fast vem som helst vet väl att man inte ska skriva saker (som folk kan läsa hur som helst) när man är förbannad. Oftast menar man inte häflten av det man säger, men likväl står det kvar. Lyckligtvis har väl inte så många läst de där mindre utbrotten... (Glöm inte att kommentera om du läser det här, jag avskyr att inte kunna ha koll på vilka som läser och inte läser)

Dagen spenderade jag i gott sällskap av mig själv. Vad jag sysselsatte mig med var en vild mix av exempelvis saxofonspel och strykning. Jag gick igenom min bildmapp och undersökte hur många oavslutade uppgifter jag egentligen har där, och kom fram till att de är allt för många. Mitt försök att göra en skiss till lerfigur #2 (lerfigur#1 fnasade nämligen sönder efter att ha legat alltför torrt i fyra veckor) resulterade bara i att jag fick återfall igen och började rita lejon i skön Disney-stil. Precis som på den gamla goda tiden då Jenny och jag satt timmar i streck och ritade Simba och Nala (och naturligtvis en och annan Scar).

Det blev inte så dumt, faktiskt, och jag började nästan hoppas och tro att min framtid som serietecknare eller animatör för Disney inte är helt körd. Och jag vet att Disney är ett ondskefullt multiföretag som använder barnarbete för att producera sina plastleksaker och att arbetarna är underbetalda och har fruktansvärt långa arbetsdagar. Men filerna, oh, filmerna, Lejonkungen i synnerhet, är Glädje (och en gnutta kärlek). Visst skulle jag lika gärna kunna göra en film själv som är helt renhårig, men hur lätt är det att lyckas och får råd? Dessutom kan man ju inte använda sig av den klassiska Disney-stilen heller, det skulle kallas plagiat. Svårt. En sak håller jag i alla fall fast vid, och det är min fina barndomsdröm: att göra Den Bästa Tecknade Filmen Någonsin, en fullkomligt perfekt film som har ALLT. Jag ska lyckas en vacker dag. Misslyckas jag så får väl jag och Clara nöja oss med att erövra världen med varsin synth.

Hur som helst, för att inte förlora mig i ord och tappa tråden alldeles: jag skrev lite på franska och upptäckte att jag kan använda språket, vilket fick mig att ladda ner lite fransk musik  (Noir Dèsir och Manu Chao) och dansa runt till i ren glädje. Särskilt Manu Chao - Bongo Bong, var lätt att skaka rumpan till. För att inte bli uttråkad varvade jag all franska med lite engelska, denna i form av en bok kallad The curious incident of the dog in the night-time, vilken jag ska skriva en recension om snart. Med andra ord kan man säga att jag har sysslat med skolarbete nästan hela dagen, om än i rätt slappa former. Nyttigheter har jag i alla fall gjort! "Bra, Anna!", sa jag till mig själv och åt en bit bitter choklad som belöning.

Ja, jag är något gladare nu faktiskt. Jag har saker att se fram emot och kan koncentrera mig på annat än att vara deppad. Planerna för den ljuvliga, lediga torsdagen är en picknick med Clara, Lisa, fluffiga chokladmuffins, kaffe latte och extremnyttiga mackor. Så länge vädergudarna är med oss kan det inte slå fel! Vad mer? Tror det  var altl jag hade att rapportera för tillfället. Så ser mitt liv ut idag, imorgon kan det vara helt annorlunda. Saker ändrar sig så fort att man inte hinner förstå att de har ändrat sig förrän de har ändrat sig igen. Ungefär som de där små färgglada glasbitarna i ett kalejdoskop. Ja, livet är lite som ett kalejdoskop.

Som avslutning får ni ett citat av en dumklok björn med en Mycket Liten Hjärna som vi alla känner till:

”Titta in till någon när som helst om du
känner för det. Säger de ”Usch, är det du!”

Helgen blev inte SÅ dum i alla fall.
Jag lyckades på något oförståeligt vänster få tag på ett VIP-kort. Helt plötsligt var jag en Very Important Person, vilket gav mig tillträde i stort sett överallt TROTS att jag egentligen inte ställde upp i UKM. Jag fick mat, någonstans att sova och nattjamma. Yeah! Kriminell light, det är jag det.

Jag satt och spelade kort med Skövdes svar på Pete Doherty. Hans namn var Petter och han såg precis så snyggsunkig och påverkad ut som originalet - hatten gjorde saken mycket tydlig. Jag stod på en scen och sjöng "When you say nothing at all" och "Staten och kapitalet" (Ebba Grön-versionen) och dansade som en idiot till halv fem tillsammans med ett gäng färgstarka främlingar. Såklart dansade jag med Emma också, men historien låter inte lika fin om jag medger att jag hade min bästa kompis med. Jag spelade Geni för första gången i mitt liv, upplevde hur turen helt mirakulöst vände och hur Emma och jag på något vänster lyckades svara rätt på frågor vi inte kunde så att vi till slut vann.  Våra motspelare De Smarta Ynglingarna Som Visste För Mycket och Det Vuxna Paret beklagade förlusten men grattulerade oss. Jag försökte undvika en Mr Slisk, som var som min andra skugga, med viss framgång.

Jag tog en promenad under Emma och Mysans soundcheck för att se om jag mindes något av hur Alingsås ser ut, och det gjorde jag. Ensam traskade jag mot Nolby Centrum och bort mot Nolby Församlingshem som såg tomt ut. Lekparken där Elias och jag åt drack kyrkkaffe för ett år sedan var helt öde den också, och jag tänkte att det var märkligt hur fort saker förändras. Det var svårt att låta bli att tänka på honom när jag såg alla blomstrande träd och buskar, för det var exakt ett år sedan. Exakt ett år, på dagen tror jag till och med. Den gången gick jag ensam och tårögd genom ett majvarmt Alingsås och kände mig som jordens största skitstövel. Det kunde ha varit en evighet sedan dess. Så mycket har hänt mig... Har lika mycket hänt honom? Helt otroligt att jag fortfarande tänker på honom. Han tänker väl ändå aldrig på mig… Eller?

Jag upplevde Hastala de la victoria siempre och tänkte "kommunist" så fort jag fick syn på gitarristen. Han stod där med sin klarröda schal och bara strålade. Mycket riktigt visade det sig att mina misstankar stämde; efter låten tog han mikrofonen och berättade med en lugn, allvarlig röst att låten var skriven för att hedra offren den 11 september - det vill säga den 11 september 1973 (tror jag att det var) då tusentals kommunister och deras familjer dödades av Pinochet i Chile. Han tillade också att det var synd att det var så få som kände till detta folkmord. Om jag nu hörde och förstod allt rätt, vilket vi inte ska förvänta oss. Det var svårt att låta bli att le litet. Eftersom jag insåg direkt att jag var en av dessa tragiska personer som kan alldeles för litet om kombinationen Pinochet och kommunister bestämde jag mig för att fråga ut honom om tillfället gavs.

Och nu, go vänner, kommer vi till den förfärliga delen: jag drack folköl! Hujedamej, jag som är nykterist och medlem i UNF och fruktansvärt emot att folkölen finns att köpa i vanliga affärer! JAG HAR HÄDAT! Hm, vad ska jag säga till mitt försvar? Han var snygg med sin hatt, gitarristen i In His Majestys Service, och han luktade gott. Han luktade öl. Kanske var det något med den härliga majnatten, kanske inte. Mmm. Det var första gången i hela mitt liv som jag någonsin tyckt att öl luktar gott. Jag drack några klunkar Norrlands Guld, och det var inte så hemskt. Bara eftersmaken var riktigt vidrig, men den gick att bota med ett Extra Kids-tuggummi från Emmas ficka. Trots att det är totalförbjudet att vara påverkad av alkohol eller något annat skräp, lyckades öldoftande In His Majestys Service ta sig in på UKM igen. Jag är riktigt förvånad över att ingen funkis reflekterade över den plötsliga vindpust av ölstank som de borde ha tagit med sig in. Dick var förresten väldans trevlig – och nykter.

Jag såg Ida Pettersson nästan överallt hela tiden, vilket var en smula... pinsamt, fast det är att ta i. Åtminstone kändes det lite fånigt på något obestämbart vis. Vi har träffats en gång och knappt pratat, trots det är jag säker på att båda vet mer om varandra än vad vi egentligen borde. Vi råkar ju ha en sak gemensamt, förutom att vi båda gillar att rita och måla: Ida. Och det är ingen dålig gemensam nämnare direkt. Suck… Det påminde mig hela tiden om hur mycket jag saknar att umgås på normalt sätt med henne. Fan. Jag vill få ordning på det här så att vi kan bli kompisar igen! Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att det kommer att gå, det ser ganska mörkt ut. Det hon (och Lisa, som har tagit hennes parti) kräver är att jag ska ändra mig för att de ska vilja umgås med mig. Ingen av dem verkar förstå ett dyft av hur jag funkar, och det känns så jävla korkat att behöva förklara det som det är så naturligt. ”Du är tråkig. Förändra dig NU, annars tänker inte vi umgås med dig”. Hallå, hallå, stopp ett tag. Vart ligger problemet egentligen? Jag vet inte vad de tror egentligen… Att de är oersättliga? Vänner kan jag skaffa nya. Dessutom tycker jag av någon inte så underlig anledning att det känns roligare att umgås med folk som gillar mig för den jag är. Men ändå… Åhhh… Jag saknar Ida… Jag vill inte ha det så här.

Tillstånd: söndergråten
Mål för dagen: prata med henne
Uppfyllda mål: inga

Vad är de för några, de som kallar sig mina "vänner"? Hur kan de sitta och säga saker som att det faktiskt vore roligast att åka på semester utan dig, Anna, och vi kommer ha det så jävla roligt när vi festar - ja, så länge inte du är med förstås. Vad för slags klantigt missta begick jag för att råka ut för såna människor? Kära nån. Hade jag vetat det hade jag aldrig ens sagt hej. En slak getkuk rakt i ansiktet på dem.

Så lång som den här dagen har varit, har ingen dag någonsin varit. Men jag var lugn, fast jag inte minns något särskilt alls. Jag kan inte se något alls, och jag vill just inget heller. Helgen är förstörd, men kanske inte bortom räddning. Bara jag är långt, långt, långt bort från De Där, och särskilt från henne. Så svekfulla och självälskande. Bort med er, era svin, bort från mig då, om det inte passar. Prata inte med mig, se inte på mig, och om ni nu måste andas så gör det någon annanstans. Lika lite som jag vill se era fula ansikten vill jag höra era äckliga lungor pumpa en luft som ni inte förtjänar. För ni är så jävla fula, både inuti och utanpå. Som ett par ruttna fallfrukter som drar till sig snuskiga små vidriga spyflugor.

Jag orkar inte vara arg, jag orkar bara falla ihop och aldrig mer existera. Om jag vore tillräckligt korkad skulle jag skära upp en handled eller två, men jag är smart, så det gör jag inte. Eller rättare sagt är jag feg. Synd. Då kunde ni ju faktiskt festat själva och släppt lös era inre bitchar, dansat på bord och druckit bachardi. Jag kräks på er, gråter på grund av er och vänder er ryggen. Hej då.

Tillstånd: beslutsam och insiktsfull
Mål för morgondagen: samla mod nog
Mål uppfylda idag: Inga

Idag har jag insett något som jag borde ha insett för längesedan, nämligen att människor inte förstår vinkar. Det spelar ingen roll hur skickligt och tydligt man än är på att antyda, hur uppenbart man än gör det. De förstår ändå ingenting. Eller nej, förlåt, nu ljög jag visst. Förstår gör de, men tyvärr bara den ynkliga lilla bit de gissat sig till. Håhå, jaja... Synd för mig, eftersom hela jag är en enda stor vink som inte kan säga något rakt ut. Jag är hopplösa fallet personifierat. Antar att jag ska försöka ta lärdom av detta och kanske underlätta för de stackars människor som dagligen råkar ut för mig och min svårhet.

Det var när jag och Lisa satt mitt ute i vitsippshavet i hasselskogen nere vid Snapen, som denna insikt kom till mig. Inte så att jag blev upplyst av en högre makt, för hur mycket jag än gillar Lisa är det att ta i lite att upphöja henne till gudomlig. Snarare var det tack vare mig själv jag insåg det, med en viss ovärderlig hjälp från Lisa. (Tycker du det känns som om jag ordbajsar? Bra, jag med.) Vi hade en lång konversation om både det ena och det andra och det trejde, och så efter en lång stund lyckades jag klämma fram det fjärde; det där som gått och plågat mig och fått mig att snörvla mig tyst till sömns ett antal nätter i ett antal veckor. Det kändes mycket bra, men jag är samtidigt tyngd och samtidigt lättad. Något svårt återstår nu.

Jag är också ganska ledsen, för att inte säga mycket. Allt det här slutade med katastrof. Undergången är nära! Början såg så lovande ut, nu är det bara mörkt och tomt. Som en mycket kall och grå dag i november då alla löv redan har fallit av och himlen är tyst och tom. Hur kan det någonsin bli sommar igen? Nu när någon slog mig i ansiktet på det här viset kunde jag liksom greppa de varningstankar som legat och ringt som larm i bakhuvudet hela tiden. Jag förlorade mig själv på vägen, lika mycket som jag fann mig. Det jag kände till tappade jag bort, istället hittade jag någon konstig liten tufsig sak som helt plötsligt fick vingar och flög rakt upp i det blå.

Gud, vad jag svamlar och i vilka störda metaforer jag talar. Vill ni ha klarspråk?
"Jaaaa, det vill vi!", ylar ni upphetsat och stirrar på skärmen med stora, hoppfulla ögon. Okej, säger jag då. Jag ska försöka, det är en bra början på mitt Nya Liv som ärlig och rak (skratta inte, tack, jag ska faktiskt försöka). Jag är kär i min bästa kompis och det hela är helt enkelt för jävligt, för det har förstört precis allt. Surt, sa räven om rönnbären. Nu måste jag berätta det för henne, eftersom det möjligen kan förklara mitt minst sagt störda beteende under den senaste tiden. Inte bortförklarar eller rättfärdigar, men förklarar.

Helt otroligt är det ändå att hon inte har förstått det. Det måste hon väl ha gjort egentligen? Hur kan hon INTE ha förstått, när jag faktiskt (om än mycket svamligt och luddigt) sa det till henne. Eller tycker hon bara att det är så fruktansvärt svårt att hantera att hon inte vill låtsas om det? Grattis, och hjärtligt välkommen till min vardag ska du vara. Det är ingen slump att jag har varit olycklig i ett par månader nu. Det är ingen slump att jag var avig och ”otrevlig” på Popadelica, det är ingen slump att jag ser svart varenda gång jag ser ett kort på dem två tillsammans. Deduktion: jag är kär och hatar det. Precis som hon sa till mig är det:



Såklart de gör, jag trodde att det var känslors huvuduppgift? Att försvåra tillvaron för oss stackars människor. Samtidigt kan man inte bara köra över det man (eller andra för den delen) känner, man kan inte klampa runt och vara hur hänsynslös som helst. Ett visst mått av hänsynslöshet är bra, för mycket är ungefär lika otrevligt som en överdosering av cayennepeppar (det bränner och gör ont på tungan, starkt som satan).  Och jag vet att jag tappade bort mig själv på vägen, det gör människor som är upp över öronen. Jag tappade bort det som var jag och hittade något annat som är jag nu. Du kanske är besviken på mig, men jag är besviken på dig också. Egentligen inte på dig, mer på omständigheterna. Jag är verkligen så ledsen för att det har råkat bli så här, det var inte så det skulle bli.

'
I’d only come here seeking peace
I’d only come here seeking me
It seems I came to leave

There is no place in which to hide
even truth is filled with lies

VNV Nation… Vad blev det av mig?