Åsikter och tankar upplistade
1. Det är smått irriterande när folk först säger en sak, och sedan några timmar säger en annan så att man inte kan göra det man ska ordentligt.
2. Jag vill SÅ åka på SYNTETISKT KLUBB-BATTLE mellan Electro no Electro och TechNoir på Marie Laveau, men befarar att det antagligen skulle vara för mycket självmord SAMT att jag måste jobba lördag förmiddag. Sigh.
3. Jag fick vykort från Vendela idag! *dansar Glädjedansen*
4. FRED PÅ JORDEN och KÄRLEK TILL ALLA!
2. Jag vill SÅ åka på SYNTETISKT KLUBB-BATTLE mellan Electro no Electro och TechNoir på Marie Laveau, men befarar att det antagligen skulle vara för mycket självmord SAMT att jag måste jobba lördag förmiddag. Sigh.
3. Jag fick vykort från Vendela idag! *dansar Glädjedansen*
4. FRED PÅ JORDEN och KÄRLEK TILL ALLA!
En konstig lukt
Mitt jobbanteckningsblock luktar konstigt. Om man av någon anledning råkar sätta nosen intill det, storknar man nästan för att det luktar så mycket ammoniak. Hu, så otäckt! Fast det kanske är bra, om man sitter i en riktigt tråkig intervju och håller på att somna.
SNIFF, SNIFF!
Sedan är man pigg igen.
Hittils har jag legat i min säng och känt mig eländig och förkyld. Ganska trevlig omväxling jämfört med att stå i en bullrig fabrik. Mina planer sträcker sig så långt som till Collagemöte och jobb nr 1. That is to say, göra rep. Just nu sitter jag här och förbereder mig, frågar. "Vad är grejen?"
Femte gången jag ställer mig den frågan utan att komma på något svar nu. Gosh. Tur att jag ska till Carin och prata, jag behöver nog en spark i ändan.
Jag vet att jag skriver osammanhängande, förresten.
Åh, va?
Sa du inget?
Åh, jaså. Jag som tyckte du sa "Sluta pladdra någon gång och kom till saken!".
...
SNIFF, SNIFF!
Sedan är man pigg igen.
Hittils har jag legat i min säng och känt mig eländig och förkyld. Ganska trevlig omväxling jämfört med att stå i en bullrig fabrik. Mina planer sträcker sig så långt som till Collagemöte och jobb nr 1. That is to say, göra rep. Just nu sitter jag här och förbereder mig, frågar. "Vad är grejen?"
Femte gången jag ställer mig den frågan utan att komma på något svar nu. Gosh. Tur att jag ska till Carin och prata, jag behöver nog en spark i ändan.
Jag vet att jag skriver osammanhängande, förresten.
Åh, va?
Sa du inget?
Åh, jaså. Jag som tyckte du sa "Sluta pladdra någon gång och kom till saken!".
...
Madness of a Monday Morning
Dagen till ära vaknade jag med min största sinnesförvirring hittills. Ingenting var där det skulle, trodde jag i alla fall. Jag ilade runt som en koffeinknarkad hamster för att få ordning på allt. Mina blå, tjusiga arbetarbyxor var spårlöst borta, och i och med det också mitt instämplingskort, matpengar och mina minttabletter (det var i alla fall vad jag trodde). Att förlora dessa ovärdeliga saker gav mig panik. Inget instämplingskort - ingen lön. Inga matpengar - ingen mat. Inga minttabletter - KRIS! OCH: inga byxor - rumpan bar. Det var helt enkelt en panikartad krissituation. Jag letade i tvättmaskinen, på tvättmaskinen, i tvättkorgen, bakom tvättkorgen, i andra tvättkorgen, bakom andra tvättkorgen, i min garderob, på mitt golv, i 80-talsrummet (vår blivande matsal som mamma har inrett med sina hetaste favoritprylar från det ljuva 80-talet. Brrr. Musiken var fantastisk, men modet på prylar och kläder...) där klädhängaren brukar stå, till och med i vardagsrummet letade jag - men byxorna stod ingenstans att finna.
Tills jag av misstag råkade kasta en blick in i mamma och pappas sovrum, vill säga.
Vad tror du inte jag fick se, när jag kikade in i det enda rummet i huset jag inte genomsökt?
Naturligtvis. Klädhängaren - med arbetsbyxorna! När jag tittade närmare upptäckte jag också att alla andra saker låg prydligt på skänken, preciiiis där jag lämnat dem sist. Fiffigt Elin!
Problem #1 löst. Under små förbannelser över mamma som ställt tvätten på ett sådant ologiskt ställe (matsalen är väl mycket mer logiskt?) ilade jag vidare för att ta itu med problem #2, som i folkmun även kallas "frukost".
Det är inte lätt, det där med frukost. Innan jag hunnit få fram allt jag skulle ha - bröd, ost, paprika, gurka, tomat, smör, juice, havrefras, skål, sked, osthyvel, mjölk, smörkniv, te, temugg, honung, sked till honungen - hade jag sprungit minst tio gånger fram och tillbaka för att jag hela tiden glömde vad jag skulle hämta. Detta med det mindre trevliga resultatet att klockan hade hunnit dra sig till 06:25 innan jag satt mig ner. För att förtydliga katastrofen för er (ni är högst troligt inga experter på mina morgonrutiner - i så fall blir jag rädd), gav det mig 10 minuter att äta.
TIO MINUTER! Lägg ihop dretta med att min äthastighet ligger på samma hastighet som den med vilken en snigel rör sig, och du förstår.
På något vis ordnade det sig i alla fall. Jag hann till och med få i mig tre femtedelar av mitt kamomillte.
Jag kom till jobbet, men det blev inte mycket bättre där. De senaste dagarna har jag varit på ENV (det vill säga att paja - täta - kylskåpsdörar), men idag var det helt fullt med färdiggjorda dörrar överallt så att det inte fick plats några nya. Listan som man går efter var gammal och jag hittade inte bossen. Alltså gick jag runt där i min kycklinggula tröja, och det enda jag lyckades med var att se korkad, trött och förvirrad ut på samma gång. Efter ett tag hittade jag Kjell och framförde mitt problem.
- Följ med Sara, sa han och pekade på en tjej med röd page.
Jahaja, tänkte jag och följde snällt efter henne med känslan av att jag kände igen henne. Jag är fortfarande inte säker på om det är en Sara jag halvkänner eller inte, i så fall har hon ändrat håret. Jag vet att jag påstår mig vara en person som aldrig glömmer ett ansikte, men vissa ansikten blir helt enkelt oigenkänneliga när ägaren byter frilla.
- Så du skulle följa med mig?
- Jaa, det skulle jag.
- Okej, jag måste upp och hämta handskar först. Jag ska [Hiemuill-Blaubb-kylksåps-neon-ljusrörvattten-BLIPP-aaah], och det är så lätt att man skär sig. (Jag förstod inte ett ord av vad hon sa att hon skulle göra)
- Åh, jasså, sa jag dumt. Skulle jag lära mig en ny arbetsuppgift? Uhmmm, då kanske jag också borde ha handskar?
Sara tittade då JÄTTEKONSTIGT på mig och jag insåg att jag hade sagt något dumt.
- Eeeh... Ja... Eller så gör du ENV [som Kjell sa att du skulle].
Det sista var outtalat men underförstått.
Fåraktig Anna skrattade lite nervöst och började önska att hon vore lite mer Luna Lovegood och hade kunnat börja svamla om Snargaluffs och Wrackspurts.
Så här fortsatte det, allt medan jag stod där i åtta timmar och pajade och pajade och pajade. Paj, ja. Det är den grå, kletiga massan man tätar med. Inget ätbart, tyvärr.
Det värsta med att stå där är att tankarna till slut börjar gå i cirklar. Innan jag hinner tänka klart en sak, som till exempel "Åh, jag vill skriva ett brev!" och bestämma mig för till vem, hur och när, har jag redan hunnit påbörja nästa tanke. Det är likadant med nästa och så nästa. Så står man där och är helt förvirrad i sig själv - för helt plötsligt börjar man garva åt någon tråkig ordvits, eller flina åt ett trevligt minne, för att i nästa stund stå och fundera på om man kan tro på det goda utan att samtidigt tro på det onda, när det rimligtvis är varandras motsatser, och att man i så fall inte kan tro på något av dem, utan enbart på synvinklar.
Om inte mina arbetskamrater börjat tycka att jag är lite märklig snart, är det något fel.
Och nu är jag hemma. Geez, jag är verkligen sugen på blåbärspaj.
Tills jag av misstag råkade kasta en blick in i mamma och pappas sovrum, vill säga.
Vad tror du inte jag fick se, när jag kikade in i det enda rummet i huset jag inte genomsökt?
Naturligtvis. Klädhängaren - med arbetsbyxorna! När jag tittade närmare upptäckte jag också att alla andra saker låg prydligt på skänken, preciiiis där jag lämnat dem sist. Fiffigt Elin!
Problem #1 löst. Under små förbannelser över mamma som ställt tvätten på ett sådant ologiskt ställe (matsalen är väl mycket mer logiskt?) ilade jag vidare för att ta itu med problem #2, som i folkmun även kallas "frukost".
Det är inte lätt, det där med frukost. Innan jag hunnit få fram allt jag skulle ha - bröd, ost, paprika, gurka, tomat, smör, juice, havrefras, skål, sked, osthyvel, mjölk, smörkniv, te, temugg, honung, sked till honungen - hade jag sprungit minst tio gånger fram och tillbaka för att jag hela tiden glömde vad jag skulle hämta. Detta med det mindre trevliga resultatet att klockan hade hunnit dra sig till 06:25 innan jag satt mig ner. För att förtydliga katastrofen för er (ni är högst troligt inga experter på mina morgonrutiner - i så fall blir jag rädd), gav det mig 10 minuter att äta.
TIO MINUTER! Lägg ihop dretta med att min äthastighet ligger på samma hastighet som den med vilken en snigel rör sig, och du förstår.
På något vis ordnade det sig i alla fall. Jag hann till och med få i mig tre femtedelar av mitt kamomillte.
Jag kom till jobbet, men det blev inte mycket bättre där. De senaste dagarna har jag varit på ENV (det vill säga att paja - täta - kylskåpsdörar), men idag var det helt fullt med färdiggjorda dörrar överallt så att det inte fick plats några nya. Listan som man går efter var gammal och jag hittade inte bossen. Alltså gick jag runt där i min kycklinggula tröja, och det enda jag lyckades med var att se korkad, trött och förvirrad ut på samma gång. Efter ett tag hittade jag Kjell och framförde mitt problem.
- Följ med Sara, sa han och pekade på en tjej med röd page.
Jahaja, tänkte jag och följde snällt efter henne med känslan av att jag kände igen henne. Jag är fortfarande inte säker på om det är en Sara jag halvkänner eller inte, i så fall har hon ändrat håret. Jag vet att jag påstår mig vara en person som aldrig glömmer ett ansikte, men vissa ansikten blir helt enkelt oigenkänneliga när ägaren byter frilla.
- Så du skulle följa med mig?
- Jaa, det skulle jag.
- Okej, jag måste upp och hämta handskar först. Jag ska [Hiemuill-Blaubb-kylksåps-neon-ljusrörvattten-BLIPP-aaah], och det är så lätt att man skär sig. (Jag förstod inte ett ord av vad hon sa att hon skulle göra)
- Åh, jasså, sa jag dumt. Skulle jag lära mig en ny arbetsuppgift? Uhmmm, då kanske jag också borde ha handskar?
Sara tittade då JÄTTEKONSTIGT på mig och jag insåg att jag hade sagt något dumt.
- Eeeh... Ja... Eller så gör du ENV [som Kjell sa att du skulle].
Det sista var outtalat men underförstått.
Fåraktig Anna skrattade lite nervöst och började önska att hon vore lite mer Luna Lovegood och hade kunnat börja svamla om Snargaluffs och Wrackspurts.
Så här fortsatte det, allt medan jag stod där i åtta timmar och pajade och pajade och pajade. Paj, ja. Det är den grå, kletiga massan man tätar med. Inget ätbart, tyvärr.
Det värsta med att stå där är att tankarna till slut börjar gå i cirklar. Innan jag hinner tänka klart en sak, som till exempel "Åh, jag vill skriva ett brev!" och bestämma mig för till vem, hur och när, har jag redan hunnit påbörja nästa tanke. Det är likadant med nästa och så nästa. Så står man där och är helt förvirrad i sig själv - för helt plötsligt börjar man garva åt någon tråkig ordvits, eller flina åt ett trevligt minne, för att i nästa stund stå och fundera på om man kan tro på det goda utan att samtidigt tro på det onda, när det rimligtvis är varandras motsatser, och att man i så fall inte kan tro på något av dem, utan enbart på synvinklar.
Om inte mina arbetskamrater börjat tycka att jag är lite märklig snart, är det något fel.
Och nu är jag hemma. Geez, jag är verkligen sugen på blåbärspaj.
Glädjeämnen
Jag har just läst den klart bästa Arvika07-resuméen på länge. Jag satt och garvade högt för mig själv, och det, kära vänner och gott folk, var längesedan en text lyckades få mig att göra det! Inspiration! Det fick mig att vilja skriva något här i min lilla blogg. Problemet är att Sandra lyckades vara så omfattande med sin att jag kommer att få det extremsvårt att hitta något att skriva om ens om jag försöker. Särskilt när mitt stackars minne har fyllts med så mycket annat på de här två (tre?) veckorna som har gått sedan dess.
Det händer fortfarande inte särskilt mycket här idag. Klockan är redn 20:07 och det är bara några få timmar kvar tills det är dags. Igen.
work it harder, make it better, do it faster - makes us stronger.
Du kan melodin du också, så nynna med!
Det händer fortfarande inte särskilt mycket här idag. Klockan är redn 20:07 och det är bara några få timmar kvar tills det är dags. Igen.
work it harder, make it better, do it faster - makes us stronger.
Du kan melodin du också, så nynna med!
Bloggity Blogger Bloggest
Jag sitter och lyssnar på Zeigeist, samma låt om och om igen. Tar Heart. Favoriten.
Utanför går mina älsklingsgrannar förbi - den enorma indiska familjen. Ja, det är förstås inte alla trettio som är ute, det var mormor, dotter och barnbarn. Eller något i den stilen. De är så trevliga och rara. ^^ Jag jobbar på att bli riktigt bra vän med dem, så att jag kan få komma in och äta deras säkert underbara mat.
... om de nu lagar indiskt. Det kanske bara är fördomar jag har.
På samma gång som jag är rastlös och uttråkad, är jag ganska avspänd.
Borde kunna hitta på något bättre än att sitta här. Ritblocket ligger där och väntar, och väskan som inte är färdig. Hmmmmm.
Jag ska nog ta en promenad.
Utanför går mina älsklingsgrannar förbi - den enorma indiska familjen. Ja, det är förstås inte alla trettio som är ute, det var mormor, dotter och barnbarn. Eller något i den stilen. De är så trevliga och rara. ^^ Jag jobbar på att bli riktigt bra vän med dem, så att jag kan få komma in och äta deras säkert underbara mat.
... om de nu lagar indiskt. Det kanske bara är fördomar jag har.
På samma gång som jag är rastlös och uttråkad, är jag ganska avspänd.
Borde kunna hitta på något bättre än att sitta här. Ritblocket ligger där och väntar, och väskan som inte är färdig. Hmmmmm.
Jag ska nog ta en promenad.
Coffee Love
Kaffeautomaten på mitt jobb flirtar med mig.
Jag sprang dit på tiominutersrasten idag med ett kaffesug var styrka var ovanligt på gränsen till abnormalt för att vara mig. Alla celler i min kropp fullständigt vrålade "KOFFEIIIIIIIN!", så det fanns inte mycket annat att göra än att snällt lyda. Jag funderade i tjugo sekunder och bestämde mig för "Kaffe med mjölk".
KAFFE MED MJÖLK
Klick!
LÄGG I PENGAR.
.. oh, visstja! Hmm, men vänta nu, vad är det här?
"Styrka"? Mwihihihihi.
KAFFE ELLER TE STYRKA - / +
Klick klick klick klick!
KAFFE MED MJÖLK
Klick!
DRYCKEN TILLREDS
Det är här miraklet sker. Samtidigt som maskinen fyller muggen med kaffe, börjar den hosta och vibrera smått.
BRRRRRRRRRRRRMMM SCRAPPSCRAPP Kachick-chick-chick-KLIRRRR!
Ut rullar fem stycken blanka enkronor.
Jag stirrar på automaten, som med ett TAG DRYCK och ett menande pyssschhh tystnar.
Jag förstår precis vad den vill.
Ingen här, ingen där, och jag öser snabbt ner enkronerna i min ficka, tar mitt kaffe och går därifrån leende.
Det här är helt klart den charmigaste kaffeautomaten jag träffat.
Jag sprang dit på tiominutersrasten idag med ett kaffesug var styrka var ovanligt på gränsen till abnormalt för att vara mig. Alla celler i min kropp fullständigt vrålade "KOFFEIIIIIIIN!", så det fanns inte mycket annat att göra än att snällt lyda. Jag funderade i tjugo sekunder och bestämde mig för "Kaffe med mjölk".
KAFFE MED MJÖLK
Klick!
LÄGG I PENGAR.
.. oh, visstja! Hmm, men vänta nu, vad är det här?
"Styrka"? Mwihihihihi.
KAFFE ELLER TE STYRKA - / +
Klick klick klick klick!
KAFFE MED MJÖLK
Klick!
DRYCKEN TILLREDS
Det är här miraklet sker. Samtidigt som maskinen fyller muggen med kaffe, börjar den hosta och vibrera smått.
BRRRRRRRRRRRRMMM SCRAPPSCRAPP Kachick-chick-chick-KLIRRRR!
Ut rullar fem stycken blanka enkronor.
Jag stirrar på automaten, som med ett TAG DRYCK och ett menande pyssschhh tystnar.
Jag förstår precis vad den vill.
Ingen här, ingen där, och jag öser snabbt ner enkronerna i min ficka, tar mitt kaffe och går därifrån leende.
Det här är helt klart den charmigaste kaffeautomaten jag träffat.
Within the doors of Electrolux, among Machineries of Joy
Omg. Herrens vägar äro okända! Eller nåt. Jag råkade just, av misstag, hamna på någons livejournal - och det var så OTROLIGT inspirerande! Den här killen hade som dröm att bli serietecknare, och han skrev en massa små vardagliga saker om sitt liv som fick mig att hoppa upp och ner i stolen. Det var så intressant och uppiggande, jag blev så... GLAD! ^_^ Disturbed, me?
Ja, lite kanske. Men ibland behöver jag inte så mycket för att bli glad, särskilt inte efter att ha stått och lyft/monterat/synat/sorterat kylskåpsdörrrar i en mekanisk, grå miljö. Inte för att jag vantrivs direkt. Det är något med alla maskiner - det konstanta surret av fläktar, bankandet, brummandet, pysandet - som inspirerar mig. Den konstanta, mekaniska rörelsen i fabriken, den känns... spännande.
Lyssnar man tillräckligt noga, blir det musik.
Lyssnar man utan öronproppar, blir det dessutom tinnitus! YAY. -_-
Jag tror att min blev starkare bara på en dag. Dum som jag är förstod jag inte att den lustiga automaten fylld med färgglada små saker var öronproppar förrän idag. Urgh. Därför vägrade jag att ta av mig dem på hela dagen för att använda min ipod. Inte ens framåt slutet då jag kände det som att jag skulle säcka ihop och hade behövt något uppiggande. Lite synd är det, jag har gjort världens bästa spellista med MASSAMASSA elektroniskt som passar omgivningen som handsken. ^___^
Dagens favoritlåtar:
Pulse - Covenant (Just för att den har en puls som håller mig vaken)
Ziggys Lullaby - Lola Angst (Jag erkänner att det från början var namnet på låten som fångade mitt intresse. Att den sedan är klockren var ju en trevlig bouns)
Existence in Progress - Icon of Coil (Även här krävs ett erkännande. Jag lärde mig ganska nyss att Andy i Icon of Coil är samma Andy som i Combichrist - något efterblivet. I alla fall har det här gjort mig mer eller mindre besatt av Icon of Coil, eftersom jag ÄNDÅ inte kan förstå att det är samma snubbe, och Existenxce in Progress är en klassiker som påminner mig om Clara. Alltså en bra låt.)
Jag skulle behöva ett par hörlurar som funkar som öronproppar och hörlurar i ett. Alltså, stänger ute oönskade ljud men håller musiken inne i huvudet.
Jag var inne hos Carin och pratade om min krönika tidigare idag också. Nu har jag (otroligt nog?) lyckats få ihop en text som jag sitter och filar på. Eller ja, satt, tills jag lyckades vilseleda mig själv och börja pyssla med annat.
Som att blogga.
Hej, Anna Med Den Dåliga Självdiciplinen!
Ja, lite kanske. Men ibland behöver jag inte så mycket för att bli glad, särskilt inte efter att ha stått och lyft/monterat/synat/sorterat kylskåpsdörrrar i en mekanisk, grå miljö. Inte för att jag vantrivs direkt. Det är något med alla maskiner - det konstanta surret av fläktar, bankandet, brummandet, pysandet - som inspirerar mig. Den konstanta, mekaniska rörelsen i fabriken, den känns... spännande.
Lyssnar man tillräckligt noga, blir det musik.
Lyssnar man utan öronproppar, blir det dessutom tinnitus! YAY. -_-
Jag tror att min blev starkare bara på en dag. Dum som jag är förstod jag inte att den lustiga automaten fylld med färgglada små saker var öronproppar förrän idag. Urgh. Därför vägrade jag att ta av mig dem på hela dagen för att använda min ipod. Inte ens framåt slutet då jag kände det som att jag skulle säcka ihop och hade behövt något uppiggande. Lite synd är det, jag har gjort världens bästa spellista med MASSAMASSA elektroniskt som passar omgivningen som handsken. ^___^
Dagens favoritlåtar:
Pulse - Covenant (Just för att den har en puls som håller mig vaken)
Ziggys Lullaby - Lola Angst (Jag erkänner att det från början var namnet på låten som fångade mitt intresse. Att den sedan är klockren var ju en trevlig bouns)
Existence in Progress - Icon of Coil (Även här krävs ett erkännande. Jag lärde mig ganska nyss att Andy i Icon of Coil är samma Andy som i Combichrist - något efterblivet. I alla fall har det här gjort mig mer eller mindre besatt av Icon of Coil, eftersom jag ÄNDÅ inte kan förstå att det är samma snubbe, och Existenxce in Progress är en klassiker som påminner mig om Clara. Alltså en bra låt.)
Jag skulle behöva ett par hörlurar som funkar som öronproppar och hörlurar i ett. Alltså, stänger ute oönskade ljud men håller musiken inne i huvudet.
Jag var inne hos Carin och pratade om min krönika tidigare idag också. Nu har jag (otroligt nog?) lyckats få ihop en text som jag sitter och filar på. Eller ja, satt, tills jag lyckades vilseleda mig själv och börja pyssla med annat.
Som att blogga.
Hej, Anna Med Den Dåliga Självdiciplinen!
Bulleri bulleri bock - jag gillar gammal rock
Bästa låtarna just ikväll:
Bauhaus - Ziggy Stardust
The Get Up Kids - Close To Me
Gary Jules - Mad World
Nouvelle Vague - Just Can't Get Enough
Marilyn Manson - Sweet Dreams
Placebo - I Feel You
En massa, massa covers som ni ser - och de är helt underbara. ^_^ Man ska verkligen inte underskatta covers, det kan ge en låt fullständigt ny kraft och liv! Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande originalen, David Bowie är fortfarande kungligt bra på Ziggy Stardyst, men Bauhaus... *purr* De gör den otroligt bra. Jag älskar hur de har lyckats få in den där explosiviteten som Bowie bara visar flyktigt, det gör Ziggy-ikonen och hans Superstar-image rättvisa på något vis. Jag brukar försöka låta bli att använda ordet "sexig", men sångarens röst... *purrrrrrrrr* Han låter precis så som jag föreställer mig att en Ziggy ska låta.
Placebo gör I Feel You till en helt fantastisk låt också. Den är en av få Depeche Mode-låtar som jag egentligen inte tycker särskilt mycket om alls. KAN i och för sig bero på att de hade den till den hårda styrkedelen när jag gick på Friskis & Svettis, och att man alltid var tvungen att göra ungefär tusen sit-ups och tusen armhävningar till den...
Men det var inte vad jag skulle skriva, gah! Jag skulle ju skriva om mina bullar.
De blev...
MONSTRUÖSA!
Som något som utsatts för radioaktiv strålning och mångdubblat sin storlek, pumpats upp med tryckluft, matats med anabola, det okända resultatet av Godzillas heta natt på fyllan med en vetekrans - you name it!
Mamma asgarvade och tyckte att jag minsann behövde ta och skaffa mig lite erfarenhet när det gällde bakning.
Suck, hon förstår ju I N G E N T I N G! Det var ju precis det jag gjorde.
Sen att de blev monstruöst goda också, var ju bara ett plus. Undrar just vad man kan byta till sig för en sån bulle? ^^
Åååh, Close To Me med Get Up Kids. Det är kalas, nu kan jag lyssna på Close To Me, fast jag älskat sönder den för längesedan - och det känns ändå som en ny låt!
... synd bara att han heter Peter Murphy, sångaren i Bauhaus alltså. Han hade förtjänat ett mer exotiskt namn än så.
Bauhaus - Ziggy Stardust
The Get Up Kids - Close To Me
Gary Jules - Mad World
Nouvelle Vague - Just Can't Get Enough
Marilyn Manson - Sweet Dreams
Placebo - I Feel You
En massa, massa covers som ni ser - och de är helt underbara. ^_^ Man ska verkligen inte underskatta covers, det kan ge en låt fullständigt ny kraft och liv! Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande originalen, David Bowie är fortfarande kungligt bra på Ziggy Stardyst, men Bauhaus... *purr* De gör den otroligt bra. Jag älskar hur de har lyckats få in den där explosiviteten som Bowie bara visar flyktigt, det gör Ziggy-ikonen och hans Superstar-image rättvisa på något vis. Jag brukar försöka låta bli att använda ordet "sexig", men sångarens röst... *purrrrrrrrr* Han låter precis så som jag föreställer mig att en Ziggy ska låta.
Placebo gör I Feel You till en helt fantastisk låt också. Den är en av få Depeche Mode-låtar som jag egentligen inte tycker särskilt mycket om alls. KAN i och för sig bero på att de hade den till den hårda styrkedelen när jag gick på Friskis & Svettis, och att man alltid var tvungen att göra ungefär tusen sit-ups och tusen armhävningar till den...
Men det var inte vad jag skulle skriva, gah! Jag skulle ju skriva om mina bullar.
De blev...
MONSTRUÖSA!
Som något som utsatts för radioaktiv strålning och mångdubblat sin storlek, pumpats upp med tryckluft, matats med anabola, det okända resultatet av Godzillas heta natt på fyllan med en vetekrans - you name it!
Mamma asgarvade och tyckte att jag minsann behövde ta och skaffa mig lite erfarenhet när det gällde bakning.
Suck, hon förstår ju I N G E N T I N G! Det var ju precis det jag gjorde.
Sen att de blev monstruöst goda också, var ju bara ett plus. Undrar just vad man kan byta till sig för en sån bulle? ^^
Åååh, Close To Me med Get Up Kids. Det är kalas, nu kan jag lyssna på Close To Me, fast jag älskat sönder den för längesedan - och det känns ändå som en ny låt!
... synd bara att han heter Peter Murphy, sångaren i Bauhaus alltså. Han hade förtjänat ett mer exotiskt namn än så.
Ännu ett telefonsamtal
Det flyter på med trevliga telefonsamtal, fast den här gången var samtalet från en betydligt närmre plats än Hong Kong. Ni skulle sett min min när min mobiltelefon började blåsa sina bläckblåsfanfarer (det är min ringsignal) och jag plockar upp den för att finna ett SKÖVDEnummer, som jag inte kände igen! Inte utan en viss nervositet svarade jag - bara för att höra en välbekant stämma i andra sidan luren.
Linssoppan blev god, bullarna inte klara än. Jag jobbar på det.
Elias. XD
Det tog ett tag innan poletten trillade ner, ska jag erkänna, särskilt med tanke på att jag var inställd på att det eventuellt skulle vara Michael. Men sen förstod jag, och så föddes ännu ett 39-minuterssamtal. ^^ Ett år hade passerat sedan vi träffades senast, men det var inget särskilt problem. Det var lika trevligt att prata med honom som alltid! Åh, han är rolig, den där Elias.Linssoppan blev god, bullarna inte klara än. Jag jobbar på det.
Nu ska det bli andra bullar!
Idag har jag letat fram ett recept på bullar helt utan animaliska ingredienser.
Jag tänkte att eftersom camp Bullah ska dela ut bullar till folk, vore det orättvist mot alla veganer och lactards (laktosintoleranta, det heter så på riktigt XD) om de inte kan äta våra bullar. Alltså ska jag iväg och handla sojamjölk och mjölkfritt margarin om en stund. ^^
Vad mer? Stefan kom just in med ett gäng med otäcka små svarthåriga, piercade saker (säkert knappt sexton år ens) som fnissade mycket i hallen. Luktar starkt av parfym gör de också. Hu.
~Kanelbullar ~
50 g jäst
5 dl sojamjölk
125 g mjölkfritt margarin
1 1/2 dl socker
1 tsk salt
ev 1 tsk stött kardemumma
ca 13 dl vetemjöl
~Fyllning~
100 g mjölkfritt margarin
2 tsk kanel
1 dl socker
Smula jästen i en bunke. Smält margarinet i mikron eller i en kastrull. Tillsätt sojamjölken och låt allt bli fingervarmt, 37 grader. Häll lite av degvätskan över jästen och rör tills jästen löst sig.
Tillsätt resten av vätskan samt socker, salt och ev kardemumma.
Blanda i nästan allt mjöl och arbeta degen fin, det går lättast om du använder elvisp med degvispar. Om det behövs, tilsätt mer mjöl för att degen ska bli smidig och inte kladda. Låt den jäsa ca 30 min under bakduk.
Ta upp degen på lätt mjölat bakbord och arbeta den lite. Kavla sedan ut den till en stor rektangel. Bred mjölkfritt margarin på degen, strö på kanel och socker, eller blanda ihop mjukt margarin med socker och kanel, och bred på degen. Rulla ihop som en rulltårta och skär i bitar. Lägg på en plåt och jäs cirka 30 min. Pensla med sojamjölk/grädde och strö på pärlsocker.
Grädda i 250 grader i 5-10 min. Låt svalna på galler under bakduk. Går bra att frysa in.
Jag tänkte att eftersom camp Bullah ska dela ut bullar till folk, vore det orättvist mot alla veganer och lactards (laktosintoleranta, det heter så på riktigt XD) om de inte kan äta våra bullar. Alltså ska jag iväg och handla sojamjölk och mjölkfritt margarin om en stund. ^^
Vad mer? Stefan kom just in med ett gäng med otäcka små svarthåriga, piercade saker (säkert knappt sexton år ens) som fnissade mycket i hallen. Luktar starkt av parfym gör de också. Hu.
Talk around the world!
Jag vågar bara med nöd och näppe logga in på min gmail, för tänk om där ligger ett mail med innehållet "Du har vunnit!". Tänk om! Föreställ dig chocken, lyckan, den rent religiösa känslan! Herreminje.
Ååååh, jag är så galet glad just nu! ^_^ Bortsett från min ständiga nervositet, vill säga. Det finns nämligen en alldeles fantastisk uppfinning, vars ljuvhet jag inte uppskattat förrän nu: Skype. Älska, älska, ÄLSKA skype! Tack vare detta simpla lilla program, har jag nämligen nyss haft ett riktigt, långt och dunderhärligt telefonsamtal - med CLARA! Trots att hon sitter på andra sidan jorden på trettiotredje våningen (hoppas jag skriver rätt nummer nu) och tittar ut över ett Hong Kong fyllt med glittrande skyskrapor, när jag sitter här vid mitt skrivbord på Kronoparksvägen 14 och kikar genom mina sneda och vinda persienner på en stilla gata där mjuka regndroppar faller. Trots att klockan är 21 hos henne, när den är 15 hos mig. Det är en svindlande tanke att tänka: hon är sex timmar före mig, den här tiden som jag har nu har hon redan upplevt, och ändå kan vi prata. Utan fördröjning, nästintill. Galet.
Jag vill göra något. Hela dagen, med sitt mjuka regn och grå himmel, bjuder till att sitta hopkrupen i soffan och läsa. Hade det inte varit för att jag redan har haft precis en sådan hemmadag alldeles nyligen, skulle det nog känts bra. Men jag har energi, en orolig men sprittande glad energi som får mig att vilja... Typ.. Springa runt runt runt i en cirkel. Eller något
ARGH. Bäst jag kilar.
Ååååh, jag är så galet glad just nu! ^_^ Bortsett från min ständiga nervositet, vill säga. Det finns nämligen en alldeles fantastisk uppfinning, vars ljuvhet jag inte uppskattat förrän nu: Skype. Älska, älska, ÄLSKA skype! Tack vare detta simpla lilla program, har jag nämligen nyss haft ett riktigt, långt och dunderhärligt telefonsamtal - med CLARA! Trots att hon sitter på andra sidan jorden på trettiotredje våningen (hoppas jag skriver rätt nummer nu) och tittar ut över ett Hong Kong fyllt med glittrande skyskrapor, när jag sitter här vid mitt skrivbord på Kronoparksvägen 14 och kikar genom mina sneda och vinda persienner på en stilla gata där mjuka regndroppar faller. Trots att klockan är 21 hos henne, när den är 15 hos mig. Det är en svindlande tanke att tänka: hon är sex timmar före mig, den här tiden som jag har nu har hon redan upplevt, och ändå kan vi prata. Utan fördröjning, nästintill. Galet.
Jag vill göra något. Hela dagen, med sitt mjuka regn och grå himmel, bjuder till att sitta hopkrupen i soffan och läsa. Hade det inte varit för att jag redan har haft precis en sådan hemmadag alldeles nyligen, skulle det nog känts bra. Men jag har energi, en orolig men sprittande glad energi som får mig att vilja... Typ.. Springa runt runt runt i en cirkel. Eller något
ARGH. Bäst jag kilar.
En kärleksförklaring, sprunget ur ett nattligt tänk.
Jag har en exceptionell förmåga att panikera för små, små saker, till exempel mail som har formulerats fel eller en tävling.
En tävling om att eventuellt få träffa VNV Nation.
Oh herre (om det nu hade funnits någon). VNV Nation sätter stämningen på min regniga kväll. Varför älskar jag när jag fortfarande känner smärta? När tar det slut, när har jag gjort mitt? Varför är jag ensam, och varför känner jag att jag bär ett svärd över ett slagfält? En miljon punkter av ljus stiger upp mot himlen. Monument i mörker vakar tills solen går upp. Skriker mot en tomhet, hur vi gör oss själva till gudar. Jag trodde att framtiden hade en perfekt plats för oss... Gaaah. Hej, kära syster Panik, det var ett tag sedan nu. Nä, nu ska du inte oroa dig, det är inte illa ställt med mig. Jag kanske låter ganska desperat och emo-gnällig, men missförstå mig rätt, jag trivs med det. (Emo emo emo!) När jag vältrar mig i panik kan jag rannsaka mig själv, tänka alla rädda tankar jag annars tränger undan. Fråga såna saker som man bara frågar sig när man är en angst fish.
OMG. Tanken på att eventuellt möta Ronan Harris får mig nästan att svimma av rädsla - inte förtjusning. Det är ett synnerligen fan girligt beteende, jag är mycket medveten om det, men eftersom det här inte vilar på någon sockersöt pojksångare-grund borde jag komma undan med det. VNV Nation handlar om så mycket mer. Ronan Harris är inget vackert att se på, och han sjunger monotont. Men texterna han skriver, och musiken han gör. Känslorna han skapar, stämingarna. Han är en verklig talang, och på samma sätt som Fex/Fanny formade Vildra och mitt sätt att skriva, har alla hans texter format mig och mitt tänkande. Han skrev om saker som jag då bara kunde känna, inte uttrycka. Han satte ord på mina tankar om världen och människan. Egentligen borde jag inte skriva om den här musiken, jag kan inte göra den rättvisa med mina klumpiga formuleringar. Jag har inte blivit ett dugg bättre på att uttrycka mig skriftligt, snarare tvärtom.
Men tanken på att träffa honom, mina tonårsfunderingars guru, han som skapat svaren på min frågor och gjort tonerna som lugnat mig och förstärkt alla känslor... Det är inte bara otäckt, det är fruktansvärt jätteotäckt. VNV Nation har aldrig varit en person för mig, det har varit Victory Not Vengeance Nation, ett namn, nio bokstäver i kortformen, fyra ord i hela namnet, som representerar något heligt, ett tankesätt, en livsåskådning nästan. Tänk om det skulle förstöra magin? Tänk om det skulle försvinna, det som alltid får mig att rysa, oavsett hur många gånger jag hört låten? Jag skulle bara bli stum. These are feelings that do not pass so easily.
Jag är helt säker på att det skulle bli första gången i mitt liv som jag svimmade.
Så känns det nu.
Så känns det nu.
Och sen att jag ska se dem utan Clara... Bara det är nästan för mycket för mig. Jag sa till Sandra att det finns risk att jag kommer att börja böla, och det var tyvärr inget skämt. >_< Egentligen står jag inte ut med tanken. Om en vecka... Om EN vecka exat, då står jag där vid Vintergatan och väntar. 00:30 börjar det. Så kommer Dark Angel, Nemesis, Rubicon... Nej, jag vet inte vilka låtar de kommer att spela. Antagligen mycket från nya plattan, Judgement. Det är inte lika illa, Clara och jag har inte hunnit lyssna så mycket på den tillsammans. Det är värre om låtar från futureperfect kommer. Och Empires... GAH.
I am not alone
I'm not afraid
I'm not unhappy
These are the words
I say to myself everyday
I'm not afraid
I'm not unhappy
These are the words
I say to myself everyday
Det måste jag, för det kommer kännas så fruktansvärt ensamt där. Jag kommer att vara omgiven av tusentals människor, och ändå kommer jag att känna mig som om jag är ensam i hela Vintergatan... Som en stjärna är omgiven av tusen andra, fastän ensam. De är så långt bort...
Ursäkta för att ni var tvungna att stå ut med en sådan här desperat kärleksförklaring. Måste ha varit riktigt förskräckligt tråkigt. Ni kanske förstår, om ni har haft något som har blivit en intim del av er själ. Like a second heart.
Himlen hänger som bly utanför fönstret, lila och tung av regn.
Och om regnet för med sig förändringens vindar
låt det regna på oss
för alltid.
Och om regnet för med sig förändringens vindar
låt det regna på oss
för alltid.
Förhäxad av ett spel
Jag har haft många olika sorters dagar sedan jag senast skrev.
Chokladdag.
Sims 2-dag.
Bromödag.
Cykla längs kanalen-dag.
Jag har haft några olika kvällar också.
Sys-kväll.
Harry Potter-kväll.
Pysselkväll.
Äta pizza-kväll.
Morgnarna... Äsch, de räknas inte. Jag är ingen människa före klockan nio, halv tio på morgonen.
Idag har jag gjort absolut ingenting. I det ingår att sitta uppslukad av tidernas mest meningslösa men genialiskt uttänkta spel. Ja, du gissar rätt: Sims 2. Egentligen avskyr jag det spelet. Det har ingen (särskilt) snygg grafik, ingen spännande historia, inga intressanta karaktärer. Hårt komprimerat kan man säga att det saknar allt jag i vanliga fall brukar värdesätta hos spel, men tror fan det spelar någon roll. Jag sitter där och klickar och klickar: Servera frukost... > Varma syltkakor, Diska, Duscha, Visa kärlek... Ge godis, Åk till jobbet... Bla bla bla, det tar aldrig slut! O_O Och vips, så har det gått en timma. Och tjohej, så har det gått en timma till. Och en till. Och ännu en... Förbaskade spel. Jag vill lägga tiden på att spela bättre spel, om jag nu nödvändigtvis måste spela (ja, det måste jag!). Det finns så otroligt många fler kreativa och intressanta spel än Sims, outforskade kultspel och klassiker som kom när jag var såpass liten att det enda jag spelade var Krakel Spektakel och Full Fart i Hamsterland.
Ja, den där Will Wright måste vara ett geni, som lyckas göra ett så fullkomligt beroendeframkallande och tidsdödande spel som Sims. En liten del i mit bara hoppar och skuttar i längtan efter Spore...
I övrigt:
- Jag är smått nervös inför mitt Arvika-rep. Pontus hade en bra idé till hur vi skulle kunna göra det, men det finns vissa svårigheter med det också. Inte säker på hur jag ska lösa det... Hu!
- Jag håller på att dö av längtan efter nästa Harry Potter-bok. Nerd all over again...
Chokladdag.
Sims 2-dag.
Bromödag.
Cykla längs kanalen-dag.
Jag har haft några olika kvällar också.
Sys-kväll.
Harry Potter-kväll.
Pysselkväll.
Äta pizza-kväll.
Morgnarna... Äsch, de räknas inte. Jag är ingen människa före klockan nio, halv tio på morgonen.
Idag har jag gjort absolut ingenting. I det ingår att sitta uppslukad av tidernas mest meningslösa men genialiskt uttänkta spel. Ja, du gissar rätt: Sims 2. Egentligen avskyr jag det spelet. Det har ingen (särskilt) snygg grafik, ingen spännande historia, inga intressanta karaktärer. Hårt komprimerat kan man säga att det saknar allt jag i vanliga fall brukar värdesätta hos spel, men tror fan det spelar någon roll. Jag sitter där och klickar och klickar: Servera frukost... > Varma syltkakor, Diska, Duscha, Visa kärlek... Ge godis, Åk till jobbet... Bla bla bla, det tar aldrig slut! O_O Och vips, så har det gått en timma. Och tjohej, så har det gått en timma till. Och en till. Och ännu en... Förbaskade spel. Jag vill lägga tiden på att spela bättre spel, om jag nu nödvändigtvis måste spela (ja, det måste jag!). Det finns så otroligt många fler kreativa och intressanta spel än Sims, outforskade kultspel och klassiker som kom när jag var såpass liten att det enda jag spelade var Krakel Spektakel och Full Fart i Hamsterland.
Ja, den där Will Wright måste vara ett geni, som lyckas göra ett så fullkomligt beroendeframkallande och tidsdödande spel som Sims. En liten del i mit bara hoppar och skuttar i längtan efter Spore...
I övrigt:
- Jag är smått nervös inför mitt Arvika-rep. Pontus hade en bra idé till hur vi skulle kunna göra det, men det finns vissa svårigheter med det också. Inte säker på hur jag ska lösa det... Hu!
- Jag håller på att dö av längtan efter nästa Harry Potter-bok. Nerd all over again...