Madness of a Monday Morning
Dagen till ära vaknade jag med min största sinnesförvirring hittills. Ingenting var där det skulle, trodde jag i alla fall. Jag ilade runt som en koffeinknarkad hamster för att få ordning på allt. Mina blå, tjusiga arbetarbyxor var spårlöst borta, och i och med det också mitt instämplingskort, matpengar och mina minttabletter (det var i alla fall vad jag trodde). Att förlora dessa ovärdeliga saker gav mig panik. Inget instämplingskort - ingen lön. Inga matpengar - ingen mat. Inga minttabletter - KRIS! OCH: inga byxor - rumpan bar. Det var helt enkelt en panikartad krissituation. Jag letade i tvättmaskinen, på tvättmaskinen, i tvättkorgen, bakom tvättkorgen, i andra tvättkorgen, bakom andra tvättkorgen, i min garderob, på mitt golv, i 80-talsrummet (vår blivande matsal som mamma har inrett med sina hetaste favoritprylar från det ljuva 80-talet. Brrr. Musiken var fantastisk, men modet på prylar och kläder...) där klädhängaren brukar stå, till och med i vardagsrummet letade jag - men byxorna stod ingenstans att finna.
Tills jag av misstag råkade kasta en blick in i mamma och pappas sovrum, vill säga.
Vad tror du inte jag fick se, när jag kikade in i det enda rummet i huset jag inte genomsökt?
Naturligtvis. Klädhängaren - med arbetsbyxorna! När jag tittade närmare upptäckte jag också att alla andra saker låg prydligt på skänken, preciiiis där jag lämnat dem sist. Fiffigt Elin!
Problem #1 löst. Under små förbannelser över mamma som ställt tvätten på ett sådant ologiskt ställe (matsalen är väl mycket mer logiskt?) ilade jag vidare för att ta itu med problem #2, som i folkmun även kallas "frukost".
Det är inte lätt, det där med frukost. Innan jag hunnit få fram allt jag skulle ha - bröd, ost, paprika, gurka, tomat, smör, juice, havrefras, skål, sked, osthyvel, mjölk, smörkniv, te, temugg, honung, sked till honungen - hade jag sprungit minst tio gånger fram och tillbaka för att jag hela tiden glömde vad jag skulle hämta. Detta med det mindre trevliga resultatet att klockan hade hunnit dra sig till 06:25 innan jag satt mig ner. För att förtydliga katastrofen för er (ni är högst troligt inga experter på mina morgonrutiner - i så fall blir jag rädd), gav det mig 10 minuter att äta.
TIO MINUTER! Lägg ihop dretta med att min äthastighet ligger på samma hastighet som den med vilken en snigel rör sig, och du förstår.
På något vis ordnade det sig i alla fall. Jag hann till och med få i mig tre femtedelar av mitt kamomillte.
Jag kom till jobbet, men det blev inte mycket bättre där. De senaste dagarna har jag varit på ENV (det vill säga att paja - täta - kylskåpsdörar), men idag var det helt fullt med färdiggjorda dörrar överallt så att det inte fick plats några nya. Listan som man går efter var gammal och jag hittade inte bossen. Alltså gick jag runt där i min kycklinggula tröja, och det enda jag lyckades med var att se korkad, trött och förvirrad ut på samma gång. Efter ett tag hittade jag Kjell och framförde mitt problem.
- Följ med Sara, sa han och pekade på en tjej med röd page.
Jahaja, tänkte jag och följde snällt efter henne med känslan av att jag kände igen henne. Jag är fortfarande inte säker på om det är en Sara jag halvkänner eller inte, i så fall har hon ändrat håret. Jag vet att jag påstår mig vara en person som aldrig glömmer ett ansikte, men vissa ansikten blir helt enkelt oigenkänneliga när ägaren byter frilla.
- Så du skulle följa med mig?
- Jaa, det skulle jag.
- Okej, jag måste upp och hämta handskar först. Jag ska [Hiemuill-Blaubb-kylksåps-neon-ljusrörvattten-BLIPP-aaah], och det är så lätt att man skär sig. (Jag förstod inte ett ord av vad hon sa att hon skulle göra)
- Åh, jasså, sa jag dumt. Skulle jag lära mig en ny arbetsuppgift? Uhmmm, då kanske jag också borde ha handskar?
Sara tittade då JÄTTEKONSTIGT på mig och jag insåg att jag hade sagt något dumt.
- Eeeh... Ja... Eller så gör du ENV [som Kjell sa att du skulle].
Det sista var outtalat men underförstått.
Fåraktig Anna skrattade lite nervöst och började önska att hon vore lite mer Luna Lovegood och hade kunnat börja svamla om Snargaluffs och Wrackspurts.
Så här fortsatte det, allt medan jag stod där i åtta timmar och pajade och pajade och pajade. Paj, ja. Det är den grå, kletiga massan man tätar med. Inget ätbart, tyvärr.
Det värsta med att stå där är att tankarna till slut börjar gå i cirklar. Innan jag hinner tänka klart en sak, som till exempel "Åh, jag vill skriva ett brev!" och bestämma mig för till vem, hur och när, har jag redan hunnit påbörja nästa tanke. Det är likadant med nästa och så nästa. Så står man där och är helt förvirrad i sig själv - för helt plötsligt börjar man garva åt någon tråkig ordvits, eller flina åt ett trevligt minne, för att i nästa stund stå och fundera på om man kan tro på det goda utan att samtidigt tro på det onda, när det rimligtvis är varandras motsatser, och att man i så fall inte kan tro på något av dem, utan enbart på synvinklar.
Om inte mina arbetskamrater börjat tycka att jag är lite märklig snart, är det något fel.
Och nu är jag hemma. Geez, jag är verkligen sugen på blåbärspaj.
Tills jag av misstag råkade kasta en blick in i mamma och pappas sovrum, vill säga.
Vad tror du inte jag fick se, när jag kikade in i det enda rummet i huset jag inte genomsökt?
Naturligtvis. Klädhängaren - med arbetsbyxorna! När jag tittade närmare upptäckte jag också att alla andra saker låg prydligt på skänken, preciiiis där jag lämnat dem sist. Fiffigt Elin!
Problem #1 löst. Under små förbannelser över mamma som ställt tvätten på ett sådant ologiskt ställe (matsalen är väl mycket mer logiskt?) ilade jag vidare för att ta itu med problem #2, som i folkmun även kallas "frukost".
Det är inte lätt, det där med frukost. Innan jag hunnit få fram allt jag skulle ha - bröd, ost, paprika, gurka, tomat, smör, juice, havrefras, skål, sked, osthyvel, mjölk, smörkniv, te, temugg, honung, sked till honungen - hade jag sprungit minst tio gånger fram och tillbaka för att jag hela tiden glömde vad jag skulle hämta. Detta med det mindre trevliga resultatet att klockan hade hunnit dra sig till 06:25 innan jag satt mig ner. För att förtydliga katastrofen för er (ni är högst troligt inga experter på mina morgonrutiner - i så fall blir jag rädd), gav det mig 10 minuter att äta.
TIO MINUTER! Lägg ihop dretta med att min äthastighet ligger på samma hastighet som den med vilken en snigel rör sig, och du förstår.
På något vis ordnade det sig i alla fall. Jag hann till och med få i mig tre femtedelar av mitt kamomillte.
Jag kom till jobbet, men det blev inte mycket bättre där. De senaste dagarna har jag varit på ENV (det vill säga att paja - täta - kylskåpsdörar), men idag var det helt fullt med färdiggjorda dörrar överallt så att det inte fick plats några nya. Listan som man går efter var gammal och jag hittade inte bossen. Alltså gick jag runt där i min kycklinggula tröja, och det enda jag lyckades med var att se korkad, trött och förvirrad ut på samma gång. Efter ett tag hittade jag Kjell och framförde mitt problem.
- Följ med Sara, sa han och pekade på en tjej med röd page.
Jahaja, tänkte jag och följde snällt efter henne med känslan av att jag kände igen henne. Jag är fortfarande inte säker på om det är en Sara jag halvkänner eller inte, i så fall har hon ändrat håret. Jag vet att jag påstår mig vara en person som aldrig glömmer ett ansikte, men vissa ansikten blir helt enkelt oigenkänneliga när ägaren byter frilla.
- Så du skulle följa med mig?
- Jaa, det skulle jag.
- Okej, jag måste upp och hämta handskar först. Jag ska [Hiemuill-Blaubb-kylksåps-neon-ljusrörvattten-BLIPP-aaah], och det är så lätt att man skär sig. (Jag förstod inte ett ord av vad hon sa att hon skulle göra)
- Åh, jasså, sa jag dumt. Skulle jag lära mig en ny arbetsuppgift? Uhmmm, då kanske jag också borde ha handskar?
Sara tittade då JÄTTEKONSTIGT på mig och jag insåg att jag hade sagt något dumt.
- Eeeh... Ja... Eller så gör du ENV [som Kjell sa att du skulle].
Det sista var outtalat men underförstått.
Fåraktig Anna skrattade lite nervöst och började önska att hon vore lite mer Luna Lovegood och hade kunnat börja svamla om Snargaluffs och Wrackspurts.
Så här fortsatte det, allt medan jag stod där i åtta timmar och pajade och pajade och pajade. Paj, ja. Det är den grå, kletiga massan man tätar med. Inget ätbart, tyvärr.
Det värsta med att stå där är att tankarna till slut börjar gå i cirklar. Innan jag hinner tänka klart en sak, som till exempel "Åh, jag vill skriva ett brev!" och bestämma mig för till vem, hur och när, har jag redan hunnit påbörja nästa tanke. Det är likadant med nästa och så nästa. Så står man där och är helt förvirrad i sig själv - för helt plötsligt börjar man garva åt någon tråkig ordvits, eller flina åt ett trevligt minne, för att i nästa stund stå och fundera på om man kan tro på det goda utan att samtidigt tro på det onda, när det rimligtvis är varandras motsatser, och att man i så fall inte kan tro på något av dem, utan enbart på synvinklar.
Om inte mina arbetskamrater börjat tycka att jag är lite märklig snart, är det något fel.
Och nu är jag hemma. Geez, jag är verkligen sugen på blåbärspaj.
Kommentarer
Trackback