En tillbakablick
Woahwoahwoah! Nu händer det grejer här. Idag far jag iväg till det sköna Götet för att träffa trevliga människor och umgås på trevligt vis. Inga detaljer. Det får ni efter. OM. Jag har inget att skriva här i min blogg som hela cyberspace har med att göra, så om du råkar känna mig rekommenderar jag att läsa vidare i den internetdagbok där jag är mest aktiv. That's to say helgon.
Jo, förresten, jag måste bara säga att ansiktsmålningen igår gick toppenbra. ^_^ Det var inte lika kallt som när jag målade på Barnens Dag i Skara, jag behövde inte vara clown (YEY! Jag är rädd för clowner) barnen var snälla och satt still och dessutom var det inte alls lika stressigt som senast! Å andra sidan dök det inte upp en ängel i röd tröja, som i Skara.
Då satt jag och målade på baksidan till Music Factory, eller vad sjutton det är Fame Factory har bytt namn till, och det var i det mest stressiga skedet då ungarna kommer på löpande band och kön är minst tio meter lång.
I ögonvrån ser jag en kille i röd tröja och med mörkt, smålockigt hår komma kyrssande mellan småbarn och föräldrar med en gitarr över axeln.
"Ursäkta Clownen, får man komma förbi här?"
Jag var otroligt stressad, så jag minns inte vad jag svarade, men det var något trevligt i alla fall.
Sedan tänkte jag inte mer på det, för jag var tvungen att koncentrera mig på att förvandla Eva 5 år till en tiger. Bäst som jag sitter där och målar som om den yttersta dommen hade fallit, känner jag en hand på axeln. Inget taffligt fifflande, utan ett varmt uppmuntrande tryck: "Det är bra, kämpa på!"
Jag hajade till och sneglade i ögonvrån bara för att se en röd tröja glida iväg i folkmassan. Jag har nog aldrig blivit så glad i hela mitt liv över att få en klapp på axeln. Det var balsam för en trasig del.
Men det var ju för tre veckor sedan. Long time ago...
Jo, förresten, jag måste bara säga att ansiktsmålningen igår gick toppenbra. ^_^ Det var inte lika kallt som när jag målade på Barnens Dag i Skara, jag behövde inte vara clown (YEY! Jag är rädd för clowner) barnen var snälla och satt still och dessutom var det inte alls lika stressigt som senast! Å andra sidan dök det inte upp en ängel i röd tröja, som i Skara.
Då satt jag och målade på baksidan till Music Factory, eller vad sjutton det är Fame Factory har bytt namn till, och det var i det mest stressiga skedet då ungarna kommer på löpande band och kön är minst tio meter lång.
I ögonvrån ser jag en kille i röd tröja och med mörkt, smålockigt hår komma kyrssande mellan småbarn och föräldrar med en gitarr över axeln.
"Ursäkta Clownen, får man komma förbi här?"
Jag var otroligt stressad, så jag minns inte vad jag svarade, men det var något trevligt i alla fall.
Sedan tänkte jag inte mer på det, för jag var tvungen att koncentrera mig på att förvandla Eva 5 år till en tiger. Bäst som jag sitter där och målar som om den yttersta dommen hade fallit, känner jag en hand på axeln. Inget taffligt fifflande, utan ett varmt uppmuntrande tryck: "Det är bra, kämpa på!"
Jag hajade till och sneglade i ögonvrån bara för att se en röd tröja glida iväg i folkmassan. Jag har nog aldrig blivit så glad i hela mitt liv över att få en klapp på axeln. Det var balsam för en trasig del.
Men det var ju för tre veckor sedan. Long time ago...
Efter regnet
Kära nån. Nu har jag nog nått toppen av patetiskt beteende och ovärt humör. Att sitta och stirra på sin blogg och vänta på att få en kommentar till texten... Geez, som om någon av mina (uppskattningsvis) två läsare sitter och väntar på att jag ska uppdatera min blogg så att de kan få kasta sig över den och kommentera?
Jag fick tag på mina efterlängade noter till slut, och det känns finfint får jag säga. Nu känns det som att jag på allvar kan ta itu med mitt spelande! Toppen. Sen att jag dränktes totalt i iskallt regn när jag cyklade hem, det är väl något jag får ta. Tråkigt nog sköljde regnet bort all min energi. Jag är tom som en marionettdocka utan förare...
Sleepy sleepy little fish.
Say your last, deep wish.
Jag fick tag på mina efterlängade noter till slut, och det känns finfint får jag säga. Nu känns det som att jag på allvar kan ta itu med mitt spelande! Toppen. Sen att jag dränktes totalt i iskallt regn när jag cyklade hem, det är väl något jag får ta. Tråkigt nog sköljde regnet bort all min energi. Jag är tom som en marionettdocka utan förare...
Sleepy sleepy little fish.
Say your last, deep wish.
Religiöst?
Vissa dagar är det helt enkelt inte meningen att man ska gå upp, var det första jag tänkte när jag tvingades slå upp ögonen i morse för att göra slut på det plågsamma tortyrredskap som väckte mig. Det vill säga, väckarklockan, eller mobilen om man ska vara petig.
Vissa dagar är detinte meningen att man ska gå upp. Just då kände jag att den åsikten var något jag brann för innerligt. Men bryr sig vardagen om attt man har hittat sin hjärtefråga? Nej. Vardagen bara skrattar och sparkar en i sidan medan man ligger där med sömnsvullet ansikte, kuddveck i ansiktet och ett medvetande i energisparläge.
Det var alltså bara för mig att resa mig, kasta av mig mitt fina Ikea-täcke (som tyvärr är skapat genom ondska) och tvinga kroppen att röra sig mot målet: skolan. Frukost? Glöm det. Jag betalade en femma i cafeterian och fick en rykande kopp te, som jag under vår überkristna religionlärares ogillande min sörplade i mig någonstans i de bakre regionerna av klassrummet.
Våra religionslektioner är ett skämt, varje gång. Det enda som händer är att Gäddan, vars jungfrulighet vid sextio års ålder det cirkulerar rykten kring, står framme vid tavlan med sitt sävliga småleende och berättar om sin kristendom. Inte uttryckligen, förstås, hon lindar in det i andra ord som "magi" och "riter", men det handlar ändå alltid om hennes syn på allt. Vi ska bara sitta där och matas fulla med hennes budskap, istället för att diskutera våra egna och kanske till och med komma till någon liten insikt. Blargh. Jag har haft dåliga vibbar ända sedan första lektionen, då hon berättade om en episod ur hennes barndom då hon för första gången i sitt liv såg "en neger". Joo, för det hette ju neger då! Gosh.
Jag kommer att dras med en känsla av att vilja sätta dit henne på något sätt ända tills kursen är över. Inget elakt, bara lite... Kaxigt. Upproriskt. Synd av mig, hon är ju väldigt from...
Nä, nu lämnar vi det. Jag väntar på Caisa som ska komma och fika hos mig. Adjö folk och fä.
Vissa dagar är detinte meningen att man ska gå upp. Just då kände jag att den åsikten var något jag brann för innerligt. Men bryr sig vardagen om attt man har hittat sin hjärtefråga? Nej. Vardagen bara skrattar och sparkar en i sidan medan man ligger där med sömnsvullet ansikte, kuddveck i ansiktet och ett medvetande i energisparläge.
Det var alltså bara för mig att resa mig, kasta av mig mitt fina Ikea-täcke (som tyvärr är skapat genom ondska) och tvinga kroppen att röra sig mot målet: skolan. Frukost? Glöm det. Jag betalade en femma i cafeterian och fick en rykande kopp te, som jag under vår überkristna religionlärares ogillande min sörplade i mig någonstans i de bakre regionerna av klassrummet.
Våra religionslektioner är ett skämt, varje gång. Det enda som händer är att Gäddan, vars jungfrulighet vid sextio års ålder det cirkulerar rykten kring, står framme vid tavlan med sitt sävliga småleende och berättar om sin kristendom. Inte uttryckligen, förstås, hon lindar in det i andra ord som "magi" och "riter", men det handlar ändå alltid om hennes syn på allt. Vi ska bara sitta där och matas fulla med hennes budskap, istället för att diskutera våra egna och kanske till och med komma till någon liten insikt. Blargh. Jag har haft dåliga vibbar ända sedan första lektionen, då hon berättade om en episod ur hennes barndom då hon för första gången i sitt liv såg "en neger". Joo, för det hette ju neger då! Gosh.
Jag kommer att dras med en känsla av att vilja sätta dit henne på något sätt ända tills kursen är över. Inget elakt, bara lite... Kaxigt. Upproriskt. Synd av mig, hon är ju väldigt from...
Nä, nu lämnar vi det. Jag väntar på Caisa som ska komma och fika hos mig. Adjö folk och fä.
Sömnig dag i grått ljus
Idag har jag sovit, hela dagen. Det är inget jag bara säger, jag menar verkligen att jag bara har sovit, med vinden och regnet utanför persiennerna som enda sällskap. Mina persienner släpper igenom ett gråaktigt ljus som är sådär drömskt och stillsamt. Visst har jag haft lite sms-sessioner till och från, men mest har jag legat där under mina dubbla tecken och frusit. Och jag som skulle vara frisk idag... Nåväl, imorgon har jag tillfrisknat. Inte förhoppningsvis; jag har det. Jag ska ju träffa Elias.