Koda

Kära nån. Nu har jag nog nått toppen av patetiskt beteende och ovärt humör. Att sitta och stirra på sin blogg och vänta på att få en kommentar till texten... Geez, som om någon av mina (uppskattningsvis) två läsare sitter och väntar på att jag ska uppdatera min blogg så att de kan få kasta sig över den och kommentera?

Jag fick tag på mina efterlängade noter till slut, och det känns finfint får jag säga. Nu känns det som att jag på allvar kan ta itu med mitt spelande! Toppen. Sen att jag dränktes totalt i iskallt regn när jag cyklade hem, det är väl något jag får ta. Tråkigt nog sköljde regnet bort all min energi. Jag är tom som en marionettdocka utan förare...

Sleepy sleepy little fish.
Say your last, deep wish.