Twothousand lightyears of darkness...
Det händer så lätt att man glömmer hur härligt det kan vara med vintermörker. Idag påmindes jag definitivt om det. Jag brukar alltid klaga på vintern och kylan, men ibland är det faktiskt inte så dumt. Även om man fryser från den sekund man vaknar till dess att man slocknar med raggsockorna på, nedvirad i ett stort duntäcke och darrande som en liten frusen hundvalp. Årets första snö kom alldeles lagom, nu är det bara att hoppas att den inte förvandlas till äckelblask som fasntar under fötterna och sedan till Livsfara i frusen form. Vore trevligt om den åtminstone kunde hålla sig kvar i sin puderform till på lördag. Julskyltning är så mycket mysigare med lite vitt på marken! Å andra sidan ska jag ju vara destruktiv och springa runt och dela ut flygblad som uppmanar folk att inte köpa något eftersom det är Buy Nothing Day på lördag.
Hmmm. I wish myself good luck and a very merry Xmas.
Vad mer? Jag kände mig fullständigt och till 100 % frånvarande i huvudet idag. No access, abonnenten du söker kan inte nås för tillfället. Att folk står ut med mig är ett Gudarnas mirakel! Harry Potter and the Goblet of Fire var just ingen höjdare. Det enda som var bra med den var att den innehöll tusen och åter tusen missar som man kunde sitta och hacka (högt, stackars de andra) på. Allt saftigt och finurligt som finns med i boken, t ex alkoholist-husalfen Winky, existerade helt enkelt inte. Inte en enda gång ens nämndes det något om husalfer!
Och de som har en sådan stor roll i boken, Winky och Dobby knyter ju för tusan ihop hela historien! Skandalöst!
Naturgodiset var i alla fall gott, om man bortser från den lilla fiskluktande mögelbollen till nöt som av misstag hamnade i min påse, och sällskapet var lika gott som alltid.
En Ida är aldrig fel, minns detta, go' vänner!
Jag vill skaffa mig en hamster, en liten lurvig och vit hamster att mata och titta på. Den skulle heta Zork, Zork Silfverpaels och vara den mest korkade och söta gnagaren på norra halvklotet. Fast vad skulle jag med en hamster till - egentligen? Det enda de gör är väl i stort sett att dö. Födas och dö. Precis som resten av alla levande varelser på jorden, inklusive människan. Vi föds, och vi dör. Vad mer av egentlig mening gör vi? Inte mycket, i varje fall. Förmodligen något mer än att sitta i en bur, springa i ett hjul, äta mat och bajsa. Ibland upptäcker vi något som vi anser intressant, men som egentligen bara är ett diffust påfund.
Som det här med tid och namn; två saker som vi bygger upp våra liv och vårt samhälle kring. Det är egentligen ganska sjukt, att vi kan bygga upp vår värld av något som egentligen inte existerar. För namn, vad är det? Tänk tanken! Rör vid den! Att något heter något. Vadå heter? Att saker har namn. Vad är namn? Vi ger namn till saker, trots att namn egentligen inte är. För vad betyder det att heta något? Att vi har fäst ett namn vid en sak. Hur kan man göra det? Bord, bok, mp3-spelare, naturgodis, snölykta, snö. De sitter inte fast någonstans, står ingenstans, de existerar bara i våra huvuden. Tanken svindlar.
Och tid... Vad är tid? När börjar den och när slutar den? Finns den över huvud taget? Och om den inte gör det, hur kan man komma på något så dumt som att mäta tid? Hur kan man över huvud taget mäta männsikors ålder i år? Det skulle vara som att mäta... Jag vet inte! Kan inte komma på något att likna det vid, men det är ju så diffust. Att mäta och låta våra liv kretsa kring något som vi har hittat på, att bli stressad helt i onödan över något som egentligen inte existerar. För ja, det är tiden som stressar, ingenting annat. Utan begreppet tid vore vi så mycket lyckligare. Tiden läker alla sår, javisst. Men den dödar allt också
Nåja, nog med dravel, ni vill säkert inte läsa mina slarvigt formulerade tankar ändå. Och en sak till, om ni verkligen, mot all förmodan tar er tid att läsa det här, let me know! Kommentera!
Nu när jag blivit så duktig och kommit över min kontrollfreakfas med helgondagboken och EGP, visa att ni uppskattar det. Om ni inte gör det... LJUG! Mwahaha!
En sista sak: det blir intressant att se vad Clara tycker om sin zork, ehm, födelsedagspresent. ^_^
Morgonkaos
Ibland undrar jag varför jag inte kan vakna när väckarklockan ringer, jag helt plötsligt vaknar i godan ro och tycker att huset verkar fantastiskt stillsamt och tyst, varför man plockar upp mobiltelefonen (som för övrigt fungerar som väckarklocka) och inser att den visar 7:36 istället för 6:36.
Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag på fem minuter hinner få i sig en torr smörgås och ett glas mjölk, och att jag på något vis lyckas få upp min sega lillebror som i sitt sovande tillstånd bestämt sig för att bli skolsjuk. Ibland undrar man varför H&M:s mössor måste vara så fruktansvärt kalla att ha när man cyklar ner för en lång backe i minusgrader. Ibland är det förunderligt att man ändå, trots att man irrat runt som en stresshöna, stiger in i datorsalen exakt en minut i åtta.
Alla sov! Pappa (vilket visserligen inte är så konstigt med tanke på att han har flextid), jag och Stefan sov helt enkelt lugnt och gott ända till fem över halv åtta i morse! Bara på grund av att den annars så enträgna sista utvägen mamma är i Göteborg istället för hemma.
Hm. Måste fortsätta med excel.
Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag på fem minuter hinner få i sig en torr smörgås och ett glas mjölk, och att jag på något vis lyckas få upp min sega lillebror som i sitt sovande tillstånd bestämt sig för att bli skolsjuk. Ibland undrar man varför H&M:s mössor måste vara så fruktansvärt kalla att ha när man cyklar ner för en lång backe i minusgrader. Ibland är det förunderligt att man ändå, trots att man irrat runt som en stresshöna, stiger in i datorsalen exakt en minut i åtta.
Alla sov! Pappa (vilket visserligen inte är så konstigt med tanke på att han har flextid), jag och Stefan sov helt enkelt lugnt och gott ända till fem över halv åtta i morse! Bara på grund av att den annars så enträgna sista utvägen mamma är i Göteborg istället för hemma.
Hm. Måste fortsätta med excel.
Vietnam, Ho Chi Minh....!
Okej, eftersom att Ida har länkat till mig med STORA bokstäver som säger "ANNAS BLOGG! LÄSES" antar jag att det är min skyldighet som god wannabeskribent att se till att det finns något i bloggen att läsa. Förmodar för övrigt att den länken var en svag pik, "Anna, du skriver för lite i din blogg, fy skäms". Så visst, varsågoda, luta er tillbaka och njut av upplevelsen att få delta i mitt småtrevliga tonårsliv. Om det nu finns någon som faktiskt läser det här. Jag är tveksam till detta.
Jag sitter här och leker med 2 200 dong för mig själv när jag egentligen borde sova.
Idag har varit en otroligt strålande dag, trots att den egentligen bara är som vilken grå måndag som helst. Å andra sidan är det inte varje dag Ida är tillbaka från en tvåveckors resa till Vietnam, så den här dagen är nog inte helt trivial ändå. Tjoho, vad glad jag är att hon är tillbaka! Inte för att jag menar något illa, men det är faktiskt hon som lyser upp klassen från diskvattengrå till smurfblå (ja, varför inte?). Vilken oerhört lycklig slump att det var just i NV1A hon hamnade när hon i halv panik bytte från OPSP. Tänk bara, så fruktansvärt tråkigt jag skulle ha haft det, vilka tristessens kval jag skulle ha lidit om det hade varit någon annan klass! Då hade alternativen varit två:
1. Jag hade förvandlats till gråsump och blivit en sådan som sömnigt vaggar med i strömmen, ungefär som en sill.
2. Jag hade hoppat av och börjat något flummigt som estet eller så.
Som ni ser, go vänner och gott folk, är dessa alternativ inte särskilt tilltalande. Och vilken tur att hon bestämde sig för att inte sticka iväg och flumma med design på Fugis. Hemska, hemska tanke!
Hm, men nu lyckades jag som vanligt tappa tråden. Fy mig. Vart var jag? Jo, just det, jag hade precis lyckats klara av att skriva att dagen har varit väldigt trevligt.
Right. Dåså, jag fortsätter.
Allting var faktiskt så strålande att jag på något vis tillsammans med Ida lyckades hamna på en buss med destination Skövde när jag egentligen borde ha suttit i sal D15 och lyssnat på franskt mummel med diffus betydelse. Ja, du förstår mig rätt – jag skolkade. IGEN! Shame on me, bad kitty et cetera et cetera. Jag börjar faktiskt själv undra lite smått vart jag är på väg? Men gymnasiet känns så fånigt, det känns som en dum låtsaslek och inte alls som en seriös utbildning. Allting vi gör verkar bara så omotiverat. Egentligen känns det inte som om det spelar någon roll om man närvarar på en franskalektion eller inte – skolan är ju för tusan frivillig!
Hm. Farliga tankar. De kan vara hotfulla för bra betyg.
Å andra sidan håller jag på att bli hejdlöst duktig på att tillverka trovärdiga nödlögner och fasader. Jag har liksom lagt en bra grund, både när det gäller föräldrar och lärare. Alla har helt obefogat fått intrycket av att jag är så snäll, ärlig och duktig. Vad de inte verkar ha tagit med i beräkningen är att jag är tillräckligt smart för att dra nytta av det också. Humm. Uppenbarligen är jag dock inte tillräckligt smart för att hålla detta för mig själv, istället skriver det på ett ställe där ALLA kan läsa det. Smarthet är, precis som allt, väldigt relativt.
I alla fall promenerade vi runt lite varstans i Skövde och fiskade efter mobiltelefon åt Ida.
Otroligt nog hade de bara den modellen hon vill ha på ETT enda ställe.
Dyr var den också. Men smakar det så kostar det! (Se bara vilken smak, för övrigt)
Isn't she great!?
Passade på att leta efter ett par jeans också, och jag hittade mina tilltänkta på Yap. Cheap Monday är de, och de kommer att bli fantastiskt snygga. Um, eller rättare sagt, de ÄR fantastiskt snygga. Om de sedan kommer att fortsätta vara det när de sitter på mig är en helt annan historia, som vi inte behöver ta upp här…
Men det bästa av allt var den romantiska middagen för två på den superexklusiva snabbmatsrestaurangen som aldrig, någonsin kommer att lära sig att tillaga något som förtjänar att få kallas ”mat”; McDonalds. Vi delade på en Big Mac och åtnjöt den under många rysningar (förtjusta eller äcklade, välj själv) tillsammans med översaltade pommes och en kall cola. Av någon anledning dök inga feta italienare med fiol och dragspel upp och sjöng Bella Notte, trots att läget var perfekt.
Det var förmodligen slutet på Idas köttätarperiod (i den mån hon nu faktiskt ätit kött…), och det förvånar mig inte. McDonalds kött är inte gott.
Jag sitter här och leker med 2 200 dong för mig själv när jag egentligen borde sova.
Idag har varit en otroligt strålande dag, trots att den egentligen bara är som vilken grå måndag som helst. Å andra sidan är det inte varje dag Ida är tillbaka från en tvåveckors resa till Vietnam, så den här dagen är nog inte helt trivial ändå. Tjoho, vad glad jag är att hon är tillbaka! Inte för att jag menar något illa, men det är faktiskt hon som lyser upp klassen från diskvattengrå till smurfblå (ja, varför inte?). Vilken oerhört lycklig slump att det var just i NV1A hon hamnade när hon i halv panik bytte från OPSP. Tänk bara, så fruktansvärt tråkigt jag skulle ha haft det, vilka tristessens kval jag skulle ha lidit om det hade varit någon annan klass! Då hade alternativen varit två:
1. Jag hade förvandlats till gråsump och blivit en sådan som sömnigt vaggar med i strömmen, ungefär som en sill.
2. Jag hade hoppat av och börjat något flummigt som estet eller så.
Som ni ser, go vänner och gott folk, är dessa alternativ inte särskilt tilltalande. Och vilken tur att hon bestämde sig för att inte sticka iväg och flumma med design på Fugis. Hemska, hemska tanke!
Hm, men nu lyckades jag som vanligt tappa tråden. Fy mig. Vart var jag? Jo, just det, jag hade precis lyckats klara av att skriva att dagen har varit väldigt trevligt.
Right. Dåså, jag fortsätter.
Allting var faktiskt så strålande att jag på något vis tillsammans med Ida lyckades hamna på en buss med destination Skövde när jag egentligen borde ha suttit i sal D15 och lyssnat på franskt mummel med diffus betydelse. Ja, du förstår mig rätt – jag skolkade. IGEN! Shame on me, bad kitty et cetera et cetera. Jag börjar faktiskt själv undra lite smått vart jag är på väg? Men gymnasiet känns så fånigt, det känns som en dum låtsaslek och inte alls som en seriös utbildning. Allting vi gör verkar bara så omotiverat. Egentligen känns det inte som om det spelar någon roll om man närvarar på en franskalektion eller inte – skolan är ju för tusan frivillig!
Hm. Farliga tankar. De kan vara hotfulla för bra betyg.
Å andra sidan håller jag på att bli hejdlöst duktig på att tillverka trovärdiga nödlögner och fasader. Jag har liksom lagt en bra grund, både när det gäller föräldrar och lärare. Alla har helt obefogat fått intrycket av att jag är så snäll, ärlig och duktig. Vad de inte verkar ha tagit med i beräkningen är att jag är tillräckligt smart för att dra nytta av det också. Humm. Uppenbarligen är jag dock inte tillräckligt smart för att hålla detta för mig själv, istället skriver det på ett ställe där ALLA kan läsa det. Smarthet är, precis som allt, väldigt relativt.
I alla fall promenerade vi runt lite varstans i Skövde och fiskade efter mobiltelefon åt Ida.
Otroligt nog hade de bara den modellen hon vill ha på ETT enda ställe.
Dyr var den också. Men smakar det så kostar det! (Se bara vilken smak, för övrigt)
Isn't she great!?Passade på att leta efter ett par jeans också, och jag hittade mina tilltänkta på Yap. Cheap Monday är de, och de kommer att bli fantastiskt snygga. Um, eller rättare sagt, de ÄR fantastiskt snygga. Om de sedan kommer att fortsätta vara det när de sitter på mig är en helt annan historia, som vi inte behöver ta upp här…
Men det bästa av allt var den romantiska middagen för två på den superexklusiva snabbmatsrestaurangen som aldrig, någonsin kommer att lära sig att tillaga något som förtjänar att få kallas ”mat”; McDonalds. Vi delade på en Big Mac och åtnjöt den under många rysningar (förtjusta eller äcklade, välj själv) tillsammans med översaltade pommes och en kall cola. Av någon anledning dök inga feta italienare med fiol och dragspel upp och sjöng Bella Notte, trots att läget var perfekt.
Det var förmodligen slutet på Idas köttätarperiod (i den mån hon nu faktiskt ätit kött…), och det förvånar mig inte. McDonalds kött är inte gott.
För övrigt har vinden blåst och härjat på bästa höststormsvis och jag myser för mig själv. Jag bakade en microkladdkaka à la Ida, och resultatet blev ett nytt strålande vapen att använda som självförsvar. Stoppa bara kladdkakan i handväskan och rånarna och ofredarna kommer definitivt att falla halvdöda ner på marken. 10 minuter på full effekt var lite överdrivet…
Annars finns det inte mycket mer att säga. Clara börjar ny skola imorgon… Hoppas allt går fint. Jag saknar dig!
Annars finns det inte mycket mer att säga. Clara börjar ny skola imorgon… Hoppas allt går fint. Jag saknar dig!