Härliga söndag
Gimme love
Gimme love
Gimme love to give to others
Gimme strength to give endure
When I'm fed up with this world
Gimme love
Gimme love
Gimme love to give to others
Gimme strength to give endure
When I simply hate this world
Jag är inte mycket för det där med kyrklighet och Gud och Hans Helighet. Trots att jag inte bara är medlem i Svenska kyrkan utan även konfirmerad och döpt. Jesus-melodin slår helt enkelt inte an på några hjärtesträngar hos mig, och ju mer jag tänker på det, desto mer avog mot kyrkan och alla dess tillhörigheter blir jag. Det vill säga, alla tillhörigheter utom en: gospel. GOSPEL! Jag kan inte stå emot gospel, det får mig att vilja sjunga av hjärtans lust och hoppa runt och vara salig som en annan idiot! Inte så mycket för själva budskapet som för musiken. Musiken, det är musiken, tonerna, jag på något outgrundligt vis faller för.
Antagligen är det därför jag är så fast i Gimme love to give, låt nummer tio på Prayer for the Weekend. Den är dessutom lindrigt religiös, vilket gör att det känns lite mindre hypokritiskt att älska och lyssna sönder den.
Den här dagen har varit så bra en söndag kan vara. ^_^ Jag har spenderat hela dagen på Trolmen, vid Kinnekulles fot och mestadels sysselsatt mig med att sitta på knä och plocka upp kvistar i Claras stora trädgård. Lovely lovely lovely! Det var junivärme och försommar i luften, så här mitt i april, och snön som föll för bara några dagar sedan kändes absurd och fjärran. Som om det bara varit en vilsekommen, kortvarig mardröm. Vinterns sista attack, eller något i den stilen. Jag hoppas att sommarvärmen är här för att stanna.
I alla fall, för att inte kvalificera mig som Mästare i Borttappande av Röd Tråd i Text: tillbaka till Clara. Det var verkligen kul att se henne igen, och det slog mig verkligen hur ledsen jag är över att vi inte hinner träffas... Och sommaren, som annars brukar vara vår tid, är inget att räkna med för då kommer hon att vara i Hong Kong i hela två månader. Sedan börjar jag skolan, och gud vet vad hon hittar på i höst nu när hon (nästan ^^) har blivit stor! Åh, jag saknar henne...
För övrigt är mitt humör helt upp och ner jag och jag håller på att bli förkyld igen. Svaga, klena lilla mig. Undrar vad jag har för problem egentligen, den ena förkylningen härjar mig efter den andra utan uppehåll. Jag kanske har vitaminbrist eller något! Suck, suck.
För övrigt #2 så längtar jag tills Ida kommer hem så jag får höra om allt spännande som hon (förhoppningsvis) varit med om i forna Sovjet. Fast om jag inte kan hålla mig från att skicka sms i fortsättningen blir det nog inte så mycket kvar för henne att berätta, så det är bäst jag tyglar min nyfikenhet. ^^
Vid tangenterna,
Koda
Gimme love
Gimme love to give to others
Gimme strength to give endure
When I'm fed up with this world
Gimme love
Gimme love
Gimme love to give to others
Gimme strength to give endure
When I simply hate this world
Jag är inte mycket för det där med kyrklighet och Gud och Hans Helighet. Trots att jag inte bara är medlem i Svenska kyrkan utan även konfirmerad och döpt. Jesus-melodin slår helt enkelt inte an på några hjärtesträngar hos mig, och ju mer jag tänker på det, desto mer avog mot kyrkan och alla dess tillhörigheter blir jag. Det vill säga, alla tillhörigheter utom en: gospel. GOSPEL! Jag kan inte stå emot gospel, det får mig att vilja sjunga av hjärtans lust och hoppa runt och vara salig som en annan idiot! Inte så mycket för själva budskapet som för musiken. Musiken, det är musiken, tonerna, jag på något outgrundligt vis faller för.
Antagligen är det därför jag är så fast i Gimme love to give, låt nummer tio på Prayer for the Weekend. Den är dessutom lindrigt religiös, vilket gör att det känns lite mindre hypokritiskt att älska och lyssna sönder den.
Den här dagen har varit så bra en söndag kan vara. ^_^ Jag har spenderat hela dagen på Trolmen, vid Kinnekulles fot och mestadels sysselsatt mig med att sitta på knä och plocka upp kvistar i Claras stora trädgård. Lovely lovely lovely! Det var junivärme och försommar i luften, så här mitt i april, och snön som föll för bara några dagar sedan kändes absurd och fjärran. Som om det bara varit en vilsekommen, kortvarig mardröm. Vinterns sista attack, eller något i den stilen. Jag hoppas att sommarvärmen är här för att stanna.
I alla fall, för att inte kvalificera mig som Mästare i Borttappande av Röd Tråd i Text: tillbaka till Clara. Det var verkligen kul att se henne igen, och det slog mig verkligen hur ledsen jag är över att vi inte hinner träffas... Och sommaren, som annars brukar vara vår tid, är inget att räkna med för då kommer hon att vara i Hong Kong i hela två månader. Sedan börjar jag skolan, och gud vet vad hon hittar på i höst nu när hon (nästan ^^) har blivit stor! Åh, jag saknar henne...
För övrigt är mitt humör helt upp och ner jag och jag håller på att bli förkyld igen. Svaga, klena lilla mig. Undrar vad jag har för problem egentligen, den ena förkylningen härjar mig efter den andra utan uppehåll. Jag kanske har vitaminbrist eller något! Suck, suck.
För övrigt #2 så längtar jag tills Ida kommer hem så jag får höra om allt spännande som hon (förhoppningsvis) varit med om i forna Sovjet. Fast om jag inte kan hålla mig från att skicka sms i fortsättningen blir det nog inte så mycket kvar för henne att berätta, så det är bäst jag tyglar min nyfikenhet. ^^
Vid tangenterna,
Koda
Finns Ola Salo på riktigt?
Det finns den del saker här i livet som kan få en att gå från -273 till +23 grader.
Saker som kan göra försommarvärme av en istid.
Den här artikeln är en sådan sak. ^^
Saker som kan göra försommarvärme av en istid.
Den här artikeln är en sådan sak. ^^
Konstiga saker händer
Jag trodde att dagen var hopplöst förlorad, men som vanligt hade jag fel. Snart kan jag nästan börja förvänta mig att saker blir bättre om man bara ger dem lite tid. Så snart jag kom utanför skoldörrarna kändes det finfint igen, vårsolen värmde ansiktet och det var bara fantastiskt. Visst hade jag jävligt ont i fötterna tack vare min fåfänga idioti (jag bestämde mig för att ha högklackat idag >_<), och blåsor på fotsulorna, men det gjorde inget! Jag promenerade med Emma in till stan, och det var trevligt. Någon dag måste vi se till att få tid att leka och bara umgås, och jag vill ge henne påskägget jag gjort till henne innan det hinner bli midsommar i alla fall. Emma, lilla Emma...
I vilket fall som helst fikade jag med tre, fyra klasskompisar på Nya Brödboden, vilket också var trevligt. Det mesta blir trevligare utanför skolväggarna, faktiskt. Hehe. Jag kände mig otroligt vuxen som köpte macka och kaffe innan jag köpte bakelse. De andra körde på juice och krämbulle och kikade på mig som om jag vore galen när jag satt och sörplade kaffe. Inte utan att jag fick en viss alienkänsla, som om jag kom från en annan planet. Men så är de ju från obygden Gullspång också. Gullspång är världens ände, dit bussarna går men inte går ifrån. Är man en gång där kommer man inte därifrån. För att överdriva lite, alltså.
Sedan var jag på körkortsteori och bokade körlektioner. Det här ska bli intressant, verkligen intressant. Jag får lite hybris och tror att jag kommer att klara det lekande lätt. Vi får väl se...
Nåja, nog tjafsat. Nu kommer kvällens bästa händelse: Prayer for the Weekend i brevlådan! ^____^ Signerad av de sex Arkarna, dessutom. De ljuva tonerna strömmar ut ur högtalarna just nu, och jag försöker bestämma mig för om de är så ljuva som jag vill tro. The Ark är för mig vad Håkan är för många andra, de är (tillsammans med David Bowie) mitt start in i musiken. Jag älskade It takes a fool to remain sane från första ögonblicket jag såg den på Voxpop i femman, och det kittlar fortfarande till i magen när jag hör den eller ser videon.
Om jag någon gång, mot all förmodan, blir musiker, och en journalist frågar mig vilken enda låt som inspirerat mig mest kommer jag att svara It takes a fool to remain sane. Eller möjligen Ziggy Stardust....
Jo, det här låter faktiskt bra.
En sista grej: jag är ÖVERLYCKLIG att texten inte försvinner här man skriver inlägg på blogg.se om det blir något konstigt när man trycker "Spara & publicera". Kärlek till blogg.se!
I vilket fall som helst fikade jag med tre, fyra klasskompisar på Nya Brödboden, vilket också var trevligt. Det mesta blir trevligare utanför skolväggarna, faktiskt. Hehe. Jag kände mig otroligt vuxen som köpte macka och kaffe innan jag köpte bakelse. De andra körde på juice och krämbulle och kikade på mig som om jag vore galen när jag satt och sörplade kaffe. Inte utan att jag fick en viss alienkänsla, som om jag kom från en annan planet. Men så är de ju från obygden Gullspång också. Gullspång är världens ände, dit bussarna går men inte går ifrån. Är man en gång där kommer man inte därifrån. För att överdriva lite, alltså.
Sedan var jag på körkortsteori och bokade körlektioner. Det här ska bli intressant, verkligen intressant. Jag får lite hybris och tror att jag kommer att klara det lekande lätt. Vi får väl se...
Nåja, nog tjafsat. Nu kommer kvällens bästa händelse: Prayer for the Weekend i brevlådan! ^____^ Signerad av de sex Arkarna, dessutom. De ljuva tonerna strömmar ut ur högtalarna just nu, och jag försöker bestämma mig för om de är så ljuva som jag vill tro. The Ark är för mig vad Håkan är för många andra, de är (tillsammans med David Bowie) mitt start in i musiken. Jag älskade It takes a fool to remain sane från första ögonblicket jag såg den på Voxpop i femman, och det kittlar fortfarande till i magen när jag hör den eller ser videon.
Om jag någon gång, mot all förmodan, blir musiker, och en journalist frågar mig vilken enda låt som inspirerat mig mest kommer jag att svara It takes a fool to remain sane. Eller möjligen Ziggy Stardust....
Jo, det här låter faktiskt bra.
En sista grej: jag är ÖVERLYCKLIG att texten inte försvinner här man skriver inlägg på blogg.se om det blir något konstigt när man trycker "Spara & publicera". Kärlek till blogg.se!
Goddamn, I killed the party again.
Jag är ett instabilt hormonmonster, en enda enorm humörsvängning som blir mer och mer extrem för varje timme som går. Känns det som i alla fall. Om jag inte är galen så kommer jag bli det - galen på mig själv. Jag provstrejkade ett svenskaprov idag, reste mig upp, vek omsorgsfullt ihop pappret till hälften av ett A5 och lämnade in utan att ha skrivit något alls. Jag avskyr läraren. Så fruktansvärt förbannad som jag var har jag inte varit på länge, länge. Det gick bara inte, jag kunde inte göra det där jävla provet. Sitta och skriva två essäfrågor på fyrtio minuter. Vad tror han egentligen?! Jag kan inte skriva på så kort tid, bara vetskapen om att jag har så lite tid ger mig fruktansvärd ångest, och sedan tar det stopp. Hm, den där läraren som skulle vakta oss tyckte nog att jag var dum i huvudet. Vid närmare eftertanke tyckte nog resten av klassen det också... Men det spelar ingen roll. Jag fattar inte hur de kan finna sig i det här med det här provet!
"Jo, men det är bättre än det första alternativet, att vi ska sitta på vår fritid från halv två till halv fem!"
Kanske, men det är fan inte bra.
Fast det är klart, de kanske inte blir stressade.
Men ändå. Rövslickare. De gör bara precis vad folk vill att de ska göra.
Eller så bryr de sig helt enkelt inte om att det är galet, det enda de bryr sig om är att ha ett bra betyg. Kanske är det det enda som spelar någon roll sen. Vad vet väl jag?
En fånig, aggressiv idiot. Blä. Det är nog bäst att jag aktar mig, annars kanske jag får samma status som en viss hysterisk klasskompis till mig...
Det helt dumma är att det bara är jag själv som straffas i slutändan ändå... Suck.
"Jo, men det är bättre än det första alternativet, att vi ska sitta på vår fritid från halv två till halv fem!"
Kanske, men det är fan inte bra.
Fast det är klart, de kanske inte blir stressade.
Men ändå. Rövslickare. De gör bara precis vad folk vill att de ska göra.
Eller så bryr de sig helt enkelt inte om att det är galet, det enda de bryr sig om är att ha ett bra betyg. Kanske är det det enda som spelar någon roll sen. Vad vet väl jag?
En fånig, aggressiv idiot. Blä. Det är nog bäst att jag aktar mig, annars kanske jag får samma status som en viss hysterisk klasskompis till mig...
Det helt dumma är att det bara är jag själv som straffas i slutändan ändå... Suck.
En sorglig dag för en blogg
Det var ju så längesedan jag bloggade nu. Alla säger att en blogg inte är en dagbok, men det struntar jag i. Min blogg är en dagbok. Den som vill försöka hindra mig är varmt välkommen. Jag menar, vad skulle jag annars skriva om? Jag ger inte så mycket för trendvågor på ytan, jag gillar att försöka kika ner en bit istället. Inbillar jag mig i alla fall. Egentligen är jag kanske jätteytlig, ytligare än ytspänning, utan att jag har förstått det själv just eftersom jag är så ytlig. Vissa människor ger mig den känslan, känslan av att vara skummet i ölglaset istället för att vara ölet (ölen?). Det kan räcka med en blick eller några få ord, och sedan står jag där och känner mig fånig.
Inte fånig på det fåraktiga sättet, så som jag kände mig idag när jag (i vanlig ordning) gjorde bort mig litegrann. Om man ska rationalisera var det inte alls farligt, inget att tala om, men eftersom jag har en sån där känslig dag som vi alla har någon gång i månaden blev det väldigt ledsamt och sårat. Inte så det syntes, förstås, men jag tyckte att jag var bra korkad. Och vad det hela handlar om? Tja, jag uppfattade inte ett mer eller mindre ironiskt påstående ("Jag vet inte vart Stadsbiblioteket ligger!"), jag tyckte synd om stackaren som inte visste det och min Stora Inre Snällhet tog över och jag började mycket inlevelsefullt rita upp en luftkarta så att personen i fråga inte skulle ha några problem att orientera sig. So far, so good.
Det var bara det att jag strax blev avbruten av ett:
"Koda, han dumförklarar dig just med blicken, han VET var det ligger!"
Och eftersom jag (som visste att personen i fråga inte kommer härifrån och därför inte hade någon anledning att tro att det bara var fåneri) var på ett snällt men mjukt humör avbröt jag mig mitt i en mening.
"... och sen ska du gå... Men... Men... Men... Jaha."
Helt nollställd, totalt snopen, fullständigt blåst.
Nu när jag tänker på det skulle man kunna likna mig vid allas får Pelle Svanslös när han blir utsatt för retsamma katter: han bara slickar sig förläget runt nosen och tittar bort. Ungefär så skulle jag ha gjort, det vill säga om jag hade haft en nos och en tunga som räckte runt om den.
Och eftersom min dag som sagt var kraftigt överdoserad av hormoner var det i övrigt en väldigt sorglig dag. Allting kändes bara för mycket och det slutade med att jag satt och bölade högt för mig själv i ett kalt rum i vårt nya hus. Det var skönt, väldigt skönt, för det var ingen som hörde. Jag kan inte gråta när någon lyssnar...
De hade spacklat om väggarna, med mina fina tapeter... Snart mina fina ex-tapeter, för ett par vita kommer att ta deras plats. Måste erkänna att det känns väldigt sorgligt, men sånt e're.
Färdigbloggat.
Vid tangenterna: Koda
Inte fånig på det fåraktiga sättet, så som jag kände mig idag när jag (i vanlig ordning) gjorde bort mig litegrann. Om man ska rationalisera var det inte alls farligt, inget att tala om, men eftersom jag har en sån där känslig dag som vi alla har någon gång i månaden blev det väldigt ledsamt och sårat. Inte så det syntes, förstås, men jag tyckte att jag var bra korkad. Och vad det hela handlar om? Tja, jag uppfattade inte ett mer eller mindre ironiskt påstående ("Jag vet inte vart Stadsbiblioteket ligger!"), jag tyckte synd om stackaren som inte visste det och min Stora Inre Snällhet tog över och jag började mycket inlevelsefullt rita upp en luftkarta så att personen i fråga inte skulle ha några problem att orientera sig. So far, so good.
Det var bara det att jag strax blev avbruten av ett:
"Koda, han dumförklarar dig just med blicken, han VET var det ligger!"
Och eftersom jag (som visste att personen i fråga inte kommer härifrån och därför inte hade någon anledning att tro att det bara var fåneri) var på ett snällt men mjukt humör avbröt jag mig mitt i en mening.
"... och sen ska du gå... Men... Men... Men... Jaha."
Helt nollställd, totalt snopen, fullständigt blåst.
Nu när jag tänker på det skulle man kunna likna mig vid allas får Pelle Svanslös när han blir utsatt för retsamma katter: han bara slickar sig förläget runt nosen och tittar bort. Ungefär så skulle jag ha gjort, det vill säga om jag hade haft en nos och en tunga som räckte runt om den.
Och eftersom min dag som sagt var kraftigt överdoserad av hormoner var det i övrigt en väldigt sorglig dag. Allting kändes bara för mycket och det slutade med att jag satt och bölade högt för mig själv i ett kalt rum i vårt nya hus. Det var skönt, väldigt skönt, för det var ingen som hörde. Jag kan inte gråta när någon lyssnar...
De hade spacklat om väggarna, med mina fina tapeter... Snart mina fina ex-tapeter, för ett par vita kommer att ta deras plats. Måste erkänna att det känns väldigt sorgligt, men sånt e're.
Färdigbloggat.
Vid tangenterna: Koda
