Koda

"Den som är rädd för våta fötter är en dålig fiskare" - Tyskt ordspråk

Antar att jag är en dålig fiskare i så fall! Hur som helst gillar jag den bilden. Den är mysig. Uschligt jobbig storlek på den, dock. Synd att jag inte är bättre på att hantera min blogg!

Eifersucht
Jag är faktiskt ganska avundsjuk. Det verkar som om andras bloggar är så roliga och intressanta, medan min fortfarande skvallrar lika skrikande om mig, som en chockrosa skylt inramad med neonlampor skulle ha gjort.


- Gråsump! (Du luktar gammalt kaffe!)
- Torrboll! (Är du rädd för djupt vatten?)
 
- Tråkmåns! (Maja Gräddnos!)

 
- Barkbåt! (Varför inte? Barkbåtar är faktiskt urtrista)


Med "andras bloggar" menar jag då mer exakt Idas blogg. Information för dig som inte redan har turen att känna till det: Ida är en otäckt begåvad liten filur som alltid lyckas få en att dra på smilbanden och som dessutom har begåvats med förmågan att få vad som helst att låta intressant,  Jag vill också ha något intressant att skriva för en gångs skull! Det är inte riktigt rättvist att jag ska få sitta här med mitt alldeles lagom stora ordförråd, utan något som är värt att slösa det på. Här sitter jag, som en tickande bomb (med digital klocka), fylld med obestämda ord och meningar som vill komma ut ur garderoben, men som inte har någon betydelse att klä sig i. De kommer traskande från hjärnkontoret, ner i armarna, genom fingrarna, mot tangenterna och in i skärmen - helt androgyna, nakna! Precis som mina hundratals stackars teckningar, alla de män som ofrivilligt förvandlas till kvinnor ju mer jag ritar, alla de kvinnor som helt plötsigt får finna sig att se ut som Majvor. Inte för att det nödvändigtvis behöver vara fel att se ut som Majvor, men när det inte är själva tanken blir man lite lätt förgrymmad.
Och nu menade jag naturligtvis inte att min engelskalärare springer runt naken som en annan Naken-Janne. Goddamn fucking åsyftningsfel, som Knatten skulle ha uttryckt sig.

Ser du där? Titta på den där texten. Förstår du vad jag menar? Ingen betydelse. Tomt. Meningslöst.
Jag antar att jag får se det som ännu en av mina talanger. Åh, ja, förresten! Det är ju bra! Jag har en talang till! Yippiie!


Min talanglista:

1. Få upp stor jordgubbe ur liten glasburk - Talang som endast visat sig en enda gång, den gång då den uppdagades: under Hova Riddarvecka 2004
2. Få ALLA mänskliga varelser jag ritar att bli hemafroditer, transvestiter eller androgyna - Ständigt återkommande prov på denna talang, visar sig så fort jag sätter en penna mot ett papper
3. Skriva texter vars brist på innehåll men överflöd av ord är rent fascinerande - Jag lär väl aldrig riktigt komma upp till Fannys nivå, men jag är nog på god väg...

Jag har skrivit färdigt brevet till sistnämnda person idag också. Det ligger på mitt för tillfället ganska välstädade skrivbord, prydligt hopvikt i sitt kuvert och bara väntar på att postas. Skulle ha gjort det idag, men så slog det mig att en viss del av brevet var ofullständigt. Hmm, jag förutsätter och hoppas nu att Fanny inte läser detta, det skulle förstöra överraskningen. Om du gör det, Fanny (vilket jag inte tror med tanke på din nuvarande tillgång till internet) så råder jag dig till att ögonaböj sluta läsa, stänga ner fönstret och ägna dig åt att leka med Katie och Aiofe (Um, rättstavat?) istället. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

...

Okej, nu säger vi att Fanny har slutat att läsa. Bra.


Jag kom nämligen på att bakgrunden på bilden jag ska skicka till henne är alldeles för enformig. Även om hela konceptet med enbart svart-vitt inte är så dumt i sig, var det lite väl tråkigt. Dessutom kändes det så tomt, hela bilden fick fel fokus på något sätt... Gillar den mycket bättre nu när den har en grå ram. Nästan så att man kan tänka sig att Fex stiger in i ett mörkt rum från något mycket ljust ställe. Trevlig men osannolik tanke. Nu när det problemet är ur vägen kvarstår bara ett annat. Min kära mor kom som av en händelse in i mitt rum och fick syn på bilden, undrade glatt vad jag gjorde varpå jag svarade att jag förberedde mitt verk för en lång resa till Irland.
Mammas dödsförskräckta och samtidigt förbannade min var inte vad jag hade väntat mig.

"Ska du skicka den till IRLAND!? Varför i hela friden då!?"
"Därför att den är GJORD för Fanny, jag ritade den med tanke på henne!"
"Jaha... Hmf!"
"Hurså?"
"Nej, men jag tycker inte att du ska skicka iväg dina mästerverk sådär."
"Inte det? Vad ska jag göra med dem då?"
"Ge dem till mig..." 
Och så den där illmariga mamma-minen.
"Nope."

Försöket att spela oberörd var gott, men naturligtvis började jag fundera på saken, eftertänksam som jag är. Så har ännu ett misstag begåtts! Att man aldrig kan lära sig att det inte lönar sig att tänka för mycket. Nu är jag inte lika säker på att den bilden ska till Irland längre... Men å andra sidan har jag lovat Fanny den, om man bortser från att jag inte har berättat vad det är, bara att det är. Ugh. Nu vet jag inte vad jag ska göra.
Oj, vilka problem jag har, inte sant? *ironi*

Bortsett från detta dilemma har dagen varit lugn och stillsam. Jag drabbades av städmani i morse och  snodde runt med dammtrasor, jagade dammråttor med vår kära gamla snabeldrake (betyder fortfarande dammsugare) och befriade det belamrade skrivbordet. Jag vågade till och med sticka ner handen och rasera Mount Klädhög som på något sätt bildats ovanpå min icke uppackade väska sedan förra helgen. Otroligt nog hade det inte börjat växa upp små, små farliga djur som äter navelludd bland alla de där kläderna! Jag städade, sorterade och rensade garderoben och skruvade till och med om hyllorna vars skumma avstånd jag stört mig på i åratal. Det var riktigt härligt att få göra mig av med alla de där kläderna som jag verkligen inte använder men som jag inbillat mig att jag skulle få användning av någon gång, eller behållit av nostalgiska skäl!

Du vet hur det är...

Den där gamla urtvättade, militärmönstrade t-shirten med texten "Army of Love" på, visst är den väl ändå ganska mysig? Jag skullle ju kunna ha den att måla i någon gång, kanske? Eller som myströja? Ja, herrejistanes, den kan jag ju inte kasta bort! Och man skulle ju faktiskt kunna göra något kul med den, sy om den eller så!

Och den här tröjan, då? Den köpte jag ju i sjuan den där gången tillsammans med den kompisen, åh, vad kul vi hade! Nej nej, den kan jag verkligen, verkligen inte kasta bort! Hur kunde jag ens tänka något sådant hädiskt!?

Men de här jeansen då? Äsch, när ska jag använda dem? De sitter ju i armhålorna, och dessutom måste jag ha varit lite mindre Anna när jag hade dem, så som de sitter åt! Bort med dem... Eller vänta... De skulle man ju faktiskt kunna använda när man målar... Eller så kunde man sy en väska av dem? Det borde inte vara så svårt! Hmm... Nej, de kan jag inte kasta bort... De behåller jag!

Alla sådana plagg som legat där och samlat damm sedan någon gång för länge sedan är nu finito. Borta, försvunna, icke längre i min ägo! Så skönt! Min garderob börjar nästan se ut så som jag vill ha den, lite tom bara. Kanske heller inte så stilfulla, snygga kläder som jag vill ha, men jag har i alla fall inte kvar en massa skumma t-shirtar med urringning till naveln och puffärmar, för små jeans, vidriga kjolar, tröjor med urtvättade tryck etc.. Men ju tommare garderob, desto bättre - då har man ju en anledning att köpa mer kläder! ^_^ Vilket man visserligen alltid har, eftersom det är en hobby som alltid är lika kul (och dyr).
Jag vill ha en svart polotröja.
Det är mysigt med polotröjor! Borde heller inte vara så svårt att uppfylla, ett tämligen vanligt plagg.

Mir ist kalt... So kallt.... Mir ist kalt.

Ynk och gny... Clara.

Fummel var hemma hos oss idag. Jag höll på att få spader eftersom jag tvingades uppvisa mitt (då) fortfarande kaotiska rum. Om det är något jag inte står ut med så är det att ha folk hemma hos mig när mitt rum är ostädat! Lite fånigt kan tyckas, men jag klarar bara inte av det! Särskilt inte när det är första gången någon hälsar på hemma hos en... Påminner mig om i påskas när Jonne - nej, Axel, kom jag ju överens om med mig själv att jag skulle säga - och Sandra hälsade på. Jag totalpanikerade (fast ganska diskret)! Hade verkligen inte förberett mig något och det såg ut som efter Tsunamin där inne! Och eftersom det är Axel vi pratar om hjälpte det naturligtvis inte att jag förbjöd dem att äntra mitt rum. Lyssnar han på någon förutom sig själv? På två röda var han, Sandra och Clara där inne och irrade runt som höns, lyfte på saker, granskade, kikade, läste - de var ÖVERALLT och jag hade ingen kontroll alls. Vanligtvis är jag inte något kontrollfreak, men i mitt eget rum föredrar jag att ha någorlunda koll på saker och ting. Det var en läskig upplevelse. Men jag gillar dem tre ändå. ^_^

Imorgon blir det matteplugg och läsa nynazism. Varför jublar jag inte djupt inom mig?