Koda

Låt just nu: For your love - Albert One
Dagar kvar till studenten: 15
Sinnesstämning: Skoltröttaste människa i världen möter sommarspasm

Jag. Vill. Sluta. Skolan.
Jag står inte ut längre med att gå på gymnasiet, och särskilt inte Vadsbogymnasiet! Fyfäääen. En del i min klass upphör aldrig att förvåna mig: hur kan de vara så otroligt tölpiga och bonniga?! Det är så att jag skäms över hur obildade och korkade åsikter de har i vissa frågor. Så fort de öppnar munnen börjar jag hånle. Javisst, det är ett riktigt Draco Malfoy-leende som sprider sig över mina läppar, hakan åker upp i en lämplig nedlåtande syntpose.

Idag handlade det om könsroller på historielektionen. Diskussionen halkade in på att det var större skillnad på pojkar och flickor på femtiotalet, att könsrollerna markerades mer.
"Så man kan nog säga att könsrollerna har tagit åtminstone ett litet steg framåt, de har utjämnats mycket mer." a min historialärare.
"Framåt?" brölade den ene.
"Dä ska ju va skillnader!" brölade den andre tillbaka.

Så satt de där och hasplade ur sig allsköns totalt intelligensbefriade kommentarer.
Förlåt för den här ytligheten och det personliga påhoppet, men saken blir inte bättre av att de är så grymt fula! Fula som stryk är de, båda två. Och en av dem luktar alltid svett. BLECH! Dålig smak när det gäller kläder, dålig smak när det gäller... allt, nu när jag tänker efter.

Sedan fällde de en mängd homofobiska eller allmänt negativa kommentarer om HBTQ-personer. Själva tycker de att de är så otroligt manliga och att de har sådan status och respekt, när de i själva verket bara är omogna skitungar som knappt kan torka sig i arslet själva.
Det värsta är att de är så otroligt ogenomtänkta, de bara rapar ur sig en massa saker som de har kört in sig på totalt. Det finns ingen alternativ sanning. Jag ska aldrig mer umgås med såna där obildade tölpar med deras bristfälliga intelligensnivå. Puuuh. Jag orkar inte ens argumentera mot dem, de är så löjliga att de inte är värda att lägga energi på.

Det här blev  inte det minsta analyserande eller intelligent heller. Bara aggro-gnälligt.

Låt just nu: Sofa Song - Kooks
Dagar kvar till studenten: 48
Sinnesstämning: Wow-finurlig (Draenei, Mage lvl 11) och Stockholmspepp

Ja, ni läste rätt: Wow-finurlig.
Och ja, det WoW.

Det är ett nytt projekt jag har tagit mig an sedan jag senast var aktiv här i bloggen. Att spela WoW. Att det kan räknas som ett riktigt projekt är det nog många som skulle sätta emot, men jag ser det faktiskt som ett slags projekt. Visst har det nördstämpel, visst tycks det vara synonymt med "har inget liv" och visst ses det som fulkultur. Men faktum är att WoW är ett fenomen som engagerar hur många människor som helst över hela världen! Hur kan man försöka förminska något som är så stort? (Oooh, jag ser ett ämne till nästa krönika komma, bäst jag inte skriver något mer om detta nu)

Jag hinner visserligen inte spela särskilt ofta med skola, jobb, Grön Ungdom, många intressen att odla och sociala plikter, men när jag väl hinner det känner jag varje gång att jag hittar en pusselbit till svaret på varför WoW är så enormt. Idag hade jag en helig upplevelse: min första sociala interaktion med en annan verklig spelare! Behemyth, Draenei Shaman lvl 12 och jag, Daëline, Draenei Mage lvl 11, hjälptes åt att samla Sand pears och döda Bloodmyst Hatchlings som var i vägen. Som den n00b jag är dog jag ungefär fem gånger, men han väntade tålmodigt. Sooooo kind. ^____^ Jag vart alldeles till mig över hur kul det var, och ännu mer hur socialt det faktiskt kändes!

Det är lätt att säga och tro att det är asocialt att sitta och spela, men det känns verkligen att det är en människa man spelar med. Det känns minst lika socialt som att sitta vid msn, om inte mer - i Wow har man ju faktiskt att göra med en rörlig avatar som kan skratta, buga, vinka, springa och hoppa istället för en ruta med text.

Nej, jag tror på att leka det här med WoW ett tag, om inte annat för att ha testat. Jag vill inte döma ut det förrän jag ärligt vet vad det handlar om.

Nu ska jag fortsätta packa, om en timme åker jag!

Låt just nu: the WORLD - Nitemare
Dagar kvar till studenten: 49
Sinnesstämning: Vardagsdyster men taggad inför helgen

Jag kom nyss hem från den första saxofonlektionen på en månad. Att det har gått en så lång tid sedan sist känns lite, för att inte säga väldigt, sorgligt. Jag har inte haft all den energi jag hade velat att lägga på mitt saxofonspelande. Trots att jag tycker att det är otroligt roligt har jag varit tvungen, om inte av yttre skäl så av inre, att lägga energin på annat. Men jag har åtminstone testat mitt musikaliska jag ganska mycket, fast jag vet inte om jag har nått nått gränsen. Det skulle det behövas mer för.

I gengäld har jag i och för sig börjat rita mer, och det är i sig väldigt bra.

Annars läser jag Sartre och dricker mitt gröna te som alltid.

Annat blir det imorgon, då far jag till Stockholm för att träffa alla mina rara 08:or! Clara, Sandra, Vendela, Axel, Felicia... En picknick (om vädergudarna vill) i det gröna på dagen, och Tech Noir på kvällen. Ooh, det blir skoj^2.

Nu var det flera månader sedan jag uppdaterade bloggen sist. Fy skäms på mig! Jag gör mina eventuella bloggläsare besvikna. Hm. I vilket fall som helst beror det på att jag fått ett av mina "jag vill inte göra mitt liv tillgängligt för alla"-ryck, och flitigt använt en dagbok på ett slutet community istället. Det är inte helt fel att kunna kontrollera vilka som läser bloggen. I och för sig har jag för mig att det går att lösenordsskydda sin blogg, men... Orka?

Jag kanske gör det, vem vet.

Just nu sitter jag och älskar sönder Death Note, animeserien alltså. Eftersom jag läste mangan först var det den som satte standarden, och jag måste säga att animen lever upp till den. Soundtracket är perfekt, karaktärerna är sig i stort sett lika (även om jag nog tycker att Lights hårfärg är lite för mörk - petitess? -_-') och handlingen matchar mangan utan att avvika nämnvärt. Och, bäst av allt: L/Ryuzakis röst är porrigt perfekt! *ryser* Mörk, filosofiskt lugn, lite raspig och allmänt... attraktiv. Bra val!

Woahwoahwoah! Nu händer det grejer här. Idag far jag iväg till det sköna Götet för att träffa trevliga människor och umgås på trevligt vis. Inga detaljer. Det får ni efter. OM. Jag har inget att skriva här i min blogg som hela cyberspace har med att göra, så om du råkar känna mig rekommenderar jag att läsa vidare i den internetdagbok där jag är mest aktiv. That's to say helgon.

Jo, förresten, jag måste bara säga att ansiktsmålningen igår gick toppenbra. ^_^ Det var inte lika kallt som när jag målade på Barnens Dag i Skara, jag behövde inte vara clown (YEY! Jag är rädd för clowner) barnen var snälla och satt still och dessutom var det inte alls lika stressigt som senast! Å andra sidan dök det inte upp en ängel i röd tröja, som i Skara.

Då satt jag och målade på baksidan till Music Factory, eller vad sjutton det är Fame Factory har bytt namn till, och det var i det mest stressiga skedet då ungarna kommer på löpande band och kön är minst tio meter lång.
I ögonvrån ser jag en kille i röd tröja och med mörkt, smålockigt hår komma kyrssande mellan småbarn och föräldrar med en gitarr över axeln.
"Ursäkta Clownen, får man komma förbi här?"
Jag var otroligt stressad, så jag minns inte vad jag svarade, men det var något trevligt i alla fall.
Sedan tänkte jag inte mer på det, för jag var tvungen att koncentrera mig på att förvandla Eva 5 år till en tiger. Bäst som jag sitter där och målar som om den yttersta dommen hade fallit, känner jag en hand på axeln. Inget taffligt fifflande, utan ett varmt uppmuntrande tryck: "Det är bra, kämpa på!"
Jag hajade till och sneglade i ögonvrån bara för att se en röd tröja glida iväg i folkmassan. Jag har nog aldrig blivit så glad i hela mitt liv över att få en klapp på axeln. Det var balsam för en trasig del.

Men det var ju för tre veckor sedan. Long time ago...

Kära nån. Nu har jag nog nått toppen av patetiskt beteende och ovärt humör. Att sitta och stirra på sin blogg och vänta på att få en kommentar till texten... Geez, som om någon av mina (uppskattningsvis) två läsare sitter och väntar på att jag ska uppdatera min blogg så att de kan få kasta sig över den och kommentera?

Jag fick tag på mina efterlängade noter till slut, och det känns finfint får jag säga. Nu känns det som att jag på allvar kan ta itu med mitt spelande! Toppen. Sen att jag dränktes totalt i iskallt regn när jag cyklade hem, det är väl något jag får ta. Tråkigt nog sköljde regnet bort all min energi. Jag är tom som en marionettdocka utan förare...

Sleepy sleepy little fish.
Say your last, deep wish.

Vissa dagar är det helt enkelt inte meningen att man ska gå upp, var det första jag tänkte när jag tvingades slå upp ögonen i morse för att göra slut på det plågsamma tortyrredskap som väckte mig. Det vill säga, väckarklockan, eller mobilen om man ska vara petig.
Vissa dagar är detinte meningen att man ska gå upp. Just då kände jag att den åsikten var något jag brann för innerligt. Men bryr sig vardagen om attt man har hittat sin hjärtefråga? Nej. Vardagen bara skrattar och sparkar en i sidan medan man ligger där med sömnsvullet ansikte, kuddveck i ansiktet och ett medvetande i energisparläge.

Det var alltså bara för mig att resa mig, kasta av mig mitt fina Ikea-täcke (som tyvärr är skapat genom ondska) och tvinga kroppen att röra sig mot målet: skolan. Frukost? Glöm det. Jag betalade en femma i cafeterian och fick en rykande kopp te, som jag under vår überkristna religionlärares ogillande min sörplade i mig någonstans i de bakre regionerna av klassrummet.

Våra religionslektioner är ett skämt, varje gång. Det enda som händer är att Gäddan, vars jungfrulighet vid sextio års ålder det cirkulerar rykten kring, står framme vid tavlan med sitt sävliga småleende och berättar om sin kristendom. Inte uttryckligen, förstås, hon lindar in det i andra ord som "magi" och "riter", men det handlar ändå alltid om hennes syn på allt. Vi ska bara sitta där och matas fulla med hennes budskap, istället för att diskutera våra egna och kanske till och med komma till någon liten insikt. Blargh. Jag har haft dåliga vibbar ända sedan första lektionen, då hon berättade om en episod ur hennes barndom då hon för första gången i sitt liv såg "en neger". Joo, för det hette ju neger då! Gosh.

Jag kommer att dras med en känsla av att vilja sätta dit henne på något sätt ända tills kursen är över. Inget elakt, bara lite... Kaxigt. Upproriskt. Synd av mig, hon är ju väldigt from...

Nä, nu lämnar vi det. Jag väntar på Caisa som ska komma och fika hos mig. Adjö folk och fä.

Idag har jag sovit, hela dagen. Det är inget jag bara säger, jag menar verkligen att jag bara har sovit, med vinden och regnet utanför persiennerna som enda sällskap. Mina persienner släpper igenom ett gråaktigt ljus som är sådär drömskt och stillsamt. Visst har jag haft lite sms-sessioner till och från, men mest har jag legat där under mina dubbla tecken och frusit. Och jag som skulle vara frisk idag... Nåväl, imorgon har jag tillfrisknat. Inte förhoppningsvis; jag har det. Jag ska ju träffa Elias.

Mitt jobbanteckningsblock luktar konstigt. Om man av någon anledning råkar sätta nosen intill det, storknar man nästan för att det luktar så mycket ammoniak. Hu, så otäckt! Fast det kanske är bra, om man sitter i en riktigt tråkig intervju och håller på att somna.
SNIFF, SNIFF!
Sedan är man pigg igen.

Hittils har jag legat i min säng och känt mig eländig och förkyld. Ganska trevlig omväxling jämfört med att stå i en bullrig fabrik. Mina planer sträcker sig så långt som till Collagemöte och jobb nr 1. That is to say, göra rep. Just nu sitter jag här och förbereder mig, frågar. "Vad är grejen?"

Femte gången jag ställer mig den frågan utan att komma på något svar nu. Gosh. Tur att jag ska till Carin och prata, jag behöver nog en spark i ändan.
Jag vet att jag skriver osammanhängande, förresten.
Åh, va?
Sa du inget?
Åh, jaså. Jag som tyckte du sa "Sluta pladdra någon gång och kom till saken!".
...

Dagen till ära vaknade jag med min största sinnesförvirring hittills. Ingenting var där det skulle, trodde jag i alla fall. Jag ilade runt som en koffeinknarkad hamster för att få ordning på allt. Mina blå, tjusiga arbetarbyxor var spårlöst borta, och i och med det också mitt instämplingskort, matpengar och mina minttabletter (det var i alla fall vad jag trodde). Att förlora dessa ovärdeliga saker gav mig panik. Inget instämplingskort - ingen lön. Inga matpengar - ingen mat. Inga minttabletter - KRIS! OCH: inga byxor - rumpan bar. Det var helt enkelt en panikartad krissituation. Jag letade i tvättmaskinen, på tvättmaskinen, i tvättkorgen, bakom tvättkorgen, i andra tvättkorgen, bakom andra tvättkorgen, i min garderob, på mitt golv, i 80-talsrummet (vår blivande matsal som mamma har inrett med sina hetaste favoritprylar från det ljuva 80-talet. Brrr. Musiken var fantastisk, men modet på prylar och kläder...) där klädhängaren brukar stå, till och med i vardagsrummet letade jag - men byxorna stod ingenstans att finna.

Tills jag av misstag råkade kasta en blick in i mamma och pappas sovrum, vill säga.
Vad tror du inte jag fick se, när jag kikade in i det enda rummet i huset jag inte genomsökt?
Naturligtvis. Klädhängaren - med arbetsbyxorna! När jag tittade närmare upptäckte jag också att alla andra saker låg prydligt på skänken, preciiiis där jag lämnat dem sist. Fiffigt Elin!
Problem #1 löst. Under små förbannelser över mamma som ställt tvätten på ett sådant ologiskt ställe (matsalen är väl mycket mer logiskt?) ilade jag vidare för att ta itu med problem #2, som i folkmun även kallas "frukost".

Det är inte lätt, det där med frukost. Innan jag hunnit få fram allt jag skulle ha - bröd, ost, paprika, gurka, tomat, smör, juice, havrefras, skål, sked, osthyvel, mjölk, smörkniv, te, temugg, honung, sked till honungen - hade jag sprungit minst tio gånger fram och tillbaka för att jag hela tiden glömde vad jag skulle hämta. Detta med det mindre trevliga resultatet att klockan hade hunnit dra sig till 06:25 innan jag satt mig ner. För att förtydliga katastrofen för er (ni är högst troligt inga experter på mina morgonrutiner - i så fall blir jag rädd), gav det mig 10 minuter att äta.
TIO MINUTER! Lägg ihop dretta med att min äthastighet ligger på samma hastighet som den med vilken en snigel rör sig, och du förstår.

På något vis ordnade det sig i alla fall. Jag hann till och med få i mig tre femtedelar av mitt kamomillte.

Jag kom till jobbet, men det blev inte mycket bättre där. De senaste dagarna har jag varit på ENV (det vill säga att paja - täta - kylskåpsdörar), men idag var det helt fullt med färdiggjorda dörrar överallt så att det inte fick plats några nya. Listan som man går efter var gammal och jag hittade inte bossen. Alltså gick jag runt där i min kycklinggula tröja, och det enda jag lyckades med var att se korkad, trött och förvirrad ut på samma gång. Efter ett tag hittade jag Kjell och framförde mitt problem.
- Följ med Sara, sa han och pekade på en tjej med röd page.
Jahaja, tänkte jag och följde snällt efter henne med känslan av att jag kände igen henne. Jag är fortfarande inte säker på om det är en Sara jag halvkänner eller inte, i så fall har hon ändrat håret. Jag vet att jag påstår mig vara en person som aldrig glömmer ett ansikte, men vissa ansikten blir helt enkelt oigenkänneliga när ägaren byter frilla.
- Så du skulle följa med mig?
- Jaa, det skulle jag.
- Okej, jag måste upp och hämta handskar först. Jag ska [Hiemuill-Blaubb-kylksåps-neon-ljusrörvattten-BLIPP-aaah], och det är så lätt att man skär sig. (Jag förstod inte ett ord av vad hon sa att hon skulle göra)
- Åh, jasså, sa jag dumt. Skulle jag lära mig en ny arbetsuppgift? Uhmmm, då kanske jag också borde ha handskar?
Sara tittade då JÄTTEKONSTIGT på mig och jag insåg att jag hade sagt något dumt.
- Eeeh... Ja... Eller så gör du ENV [som Kjell sa att du skulle].
Det sista var outtalat men underförstått.
Fåraktig Anna skrattade lite nervöst och började önska att hon vore lite mer Luna Lovegood och hade kunnat börja svamla om Snargaluffs och Wrackspurts.

Så här fortsatte det, allt medan jag stod där i åtta timmar och pajade och pajade och pajade. Paj, ja. Det är den grå, kletiga massan man tätar med. Inget ätbart, tyvärr.

Det värsta med att stå där är att tankarna till slut börjar gå i cirklar. Innan jag hinner tänka klart en sak, som till exempel "Åh, jag vill skriva ett brev!" och bestämma mig för till vem, hur och när, har jag redan hunnit påbörja nästa tanke. Det är likadant med nästa och så nästa. Så står man där och är helt förvirrad i sig själv - för helt plötsligt börjar man garva åt någon tråkig ordvits, eller flina åt ett trevligt minne, för att i nästa stund stå och fundera på om man kan tro på det goda utan att samtidigt tro på det onda, när det rimligtvis är varandras motsatser, och att man i så fall inte kan tro på något av dem, utan enbart på synvinklar.
Om inte mina arbetskamrater börjat tycka att jag är lite märklig snart, är det något fel.

Och nu är jag hemma. Geez, jag är verkligen sugen på blåbärspaj.

Jag sitter och lyssnar på Zeigeist, samma låt om och om igen. Tar Heart. Favoriten.
Utanför går mina älsklingsgrannar förbi - den enorma indiska familjen. Ja, det är förstås inte alla trettio som är ute, det var mormor, dotter och barnbarn. Eller något i den stilen. De är så trevliga och rara. ^^ Jag jobbar på att bli riktigt bra vän med dem, så att jag kan få komma in och äta deras säkert underbara mat.
... om de nu lagar indiskt. Det kanske bara är fördomar jag har.

På samma gång som jag är rastlös och uttråkad, är jag ganska avspänd.
Borde kunna hitta på något bättre än att sitta här. Ritblocket ligger där och väntar, och väskan som inte är färdig. Hmmmmm.

Jag ska nog ta en promenad.

Kaffeautomaten på mitt jobb flirtar med mig.

Jag sprang dit på tiominutersrasten idag med ett kaffesug var styrka var ovanligt på gränsen till abnormalt för att vara mig. Alla celler i min kropp fullständigt vrålade "KOFFEIIIIIIIN!", så det fanns inte mycket annat att göra än att snällt lyda. Jag funderade i tjugo sekunder och bestämde mig för "Kaffe med mjölk".

KAFFE MED MJÖLK
Klick!
LÄGG I PENGAR.
.. oh, visstja! Hmm, men vänta nu, vad är det här?
"Styrka"? Mwihihihihi.
KAFFE ELLER TE STYRKA - / +
Klick klick klick klick!
KAFFE MED MJÖLK
Klick!
DRYCKEN TILLREDS

Det är här miraklet sker. Samtidigt som maskinen fyller muggen med kaffe, börjar den hosta och vibrera smått.

BRRRRRRRRRRRRMMM SCRAPPSCRAPP Kachick-chick-chick-KLIRRRR!

Ut rullar fem stycken blanka enkronor.
Jag stirrar på automaten, som med ett TAG DRYCK och ett menande pyssschhh tystnar.
Jag förstår precis vad den vill.
Ingen här, ingen där, och jag öser snabbt ner enkronerna i min ficka, tar mitt kaffe och går därifrån leende.
Det här är helt klart den charmigaste kaffeautomaten jag träffat.